fredag 20 maj 2011

Lille Svarte Djävulen




Den där svarte dyker upp i minnet. Han var en vän under det ensamma året i stugan 2005.
En dag dök han plötsligt upp i min trädgård, struttade rakt förbi utan att hälsa och slank in genom min öppna dörr. Han hade ju kollat in mej ett tag och jag var godkänd. Alltså flyttade han in. Bara det att jag inte var informerad. Vilket tydligen var ovidkommande.

En svartglänsande och hemlös kattracka. Ingens katt och fleras. Han fick mat med de andra katterna i stallet nästgårds, sa bonden. Han var omtyckt och cool. En liten go-getter. Ung, mycket sprall kvar i kroppen.


I bland räddade han mig själsligen, mitt mörka ensamma hjärta. Han dök upp och ville bli klappad, trängdes och purrade på trappen när han kände för det. Jag gav honom matrester och han var alltid hungrig, varje gång.
Vi var kompisar, tror jag.

Efter att ha smitit in i huset som han brukade när lusten föll på, legat på min säng och lämnat en dammig smutsfläck efter sig fick han helst inte ligga i möblerna.
Men mössen såg man inte på flera dar efter hans visiter. Det var skönt.

Efter att, i mitt kök, noterat vita "snören" hängandes ut från hans rumpa fick han heller inte komma in i huset mer. Det var lättare sagt än gjort. Och den blicken!
Köpte avmaskningstabletter och lade i maten. Såg honom inte på ett tag sen. Kanske var det inte gott. Fast han åt allt, till och med bröd och potatis. Vad man än hade över.

Vinter. Tristess, kyla och meterhög, vit snö. Elda. Känner fortfarande lukten av kall stuga när jag tänker på det.
Byggde enkelt fågelbord utanför köksfönstret för TV:n hade så kass mottagning. Lärde känna de få fågelparen som besökte mig. Bobbiga mobbartalgoxarna och söta stackars blåmesparet. Kråkjävlar. Ett enda hedersbesök av hackspett. De var trevliga och engagerande alla på sitt sätt.

Vintern skulle snart gå över. Fortfarande fullt med snö som alltid på åsen Gud glömde. Pulsar runt huset. Pyttesmå blodfläckar i snön. Tecken på våld. Vad? Vem?
Den ena Blåmesen kom inte tillbaka. Djävulen fick äta den dan.

Minns väl det där fröjdefulla kalasandet när han gnagde på benen av sorkar, o vad han gnagde på, krispiga ljudet av små ben som krasas sönder. Pip-pip-piiip, innan de dog. Lekte lojt med utfällda klor. Kollade om jag såg, gick rundor, torterade, njöt. Jag stängde dörren tills det var över. Då var det knaprandet man hörde. Undrar om inte sorkarna var godast. Han tog så himla god tid på sig att äta upp dem.


Typisk syn! Han försöker tränga sig in eller tränga sig på. Nånting.

Scene of the crime. Efter snön.

***
little black devil

little black devil
always hungry

this hunter
ate my bird
sharp claws
such a sweet little murderer!
kitty cat kitty cat
I love you

Så här såg jag ut i det välsignade tillståndet. Lite därför jag inte ville ha kattbajsbaciller och mask i mej.

onsdag 18 maj 2011

Inskolning

Dilemma. Igenkänningsångest.
Man kom dit. Till gangsterskolan. Insidan ser ut lite som Fameskolan fast utan tonåringar i benvärmare bärandes på cellos. Gammal innerstadsskola.

Barnen fick härja i ett kuddrum sen vart det upprop och indelning i klasser. Som tur var hamnade inte min teling i samma klass som de två kaukasiska muskeltvillingarna Ingolf och Attila. Båda hade redan bruten näsa och kraftiga käkpartier.

Han kom i en annan klass där nittionio procent var dubbelt så stora som han. En liten flicka med en blyg, ung mamma i hijab var mindre. Hon var söt och kommer få spö. Den kinesiska flickans pappa var en ambitiös kycklingpappa. "Relaaax", liksom.

Alla satt andäktiga och väntade på om ens unge skulle kunna svara på uppropet. En unge vägrade öppna munnen och säga sitt namn. Respekt.

Sen var det skolmåltid. Potatisbullar fjäskade de med första gången. De äldre barnen blev rasande eftersom de fick pyttipanna. Dock bröt det inte ut nån riot. De hade väl civilare bland personalen.

Min sons lärarinna var ett blont fläskberg i tjugoårsåldern. Hoppas hon är barnkär. Annars är det kört. Extralärarinnan hade puckelrugg och hiskeliga tänder. Jag pratade nervöst med annan nervös svennepappa om barn och dyslexi. Blev tystade av fläskberget.

Svenneföräldrarna tittar på blatteföräldrarna och drar slutsatser. Blatteföräldrarna stirrade tillbaka lika diskret och försökte svälja sina fördomar. "Det går nog bra". "Det är en bra mix". "Så ser ju samhället ut". HJÄÄÄÄÄLP!

Men, det går nog bra. Alla är ju barn av sin tid. Och vi borde relaxa allihopa. Våra fasor är inte deras.

söndag 15 maj 2011

Jag är nu

Har haft utställning två lördagar i rad. Efter gårkvällens (sista) vernissage och en del partajjande kunde jag lägga mig och sov en lång, djup drömsömn där jag kunde flyga, högt över nöjesfält och höghus. Vaknade mjuk som gelé och äntligen utvilad.

För de sömnlösa är sovandet dyrt. Men nu kom det och drog mej med på drömska äventyr. Jag flög som en superhjälte, var modig, var urholkad i köttet till benen, jag bodde längst upp, i lyx, jag räddade de fattiga och arma, jag slogs för dem. Mina kära var där. Och jag, var i ett kärleksfullt centrum. För den övergivna är kärleken dyr, så dyr. Men nu var jag där. Efter lång stunds slit och ärligt arbete i svett, svett och lite blodvite.

Jag har fått till gång till kärleken. I mig själv, min egen kärlek. Kanske för första gången har jag provat på att älska mig själv. Med bristerna. Men de tar inte över. Det finns jämnvikt. Detta drar med sig fantastiska ting, andras genuina kärlek, till mig! Och jag kan ta den. Hålla den i handen.

Nu när jag även belönats med sömn är jag så tacksam att jag kan gråta. Den som inte saknat sin sömn vet inte hur sorgligt det är. Vad det gör med en. Men det här handlar inte om lidandet. Det handlar om förlösning och om glittrande tacksamhet, om kärlek och kärleken till sig själv. Den jag visste inget om.

Så, till dej som kämpar som jag gjort i så många år, det kommer, det kommer. I fem års tid har jag haft en speciell förestas; att må bra. Jag är där nu. Men lyckan är dyr, så dyr. Tacksamheten skänker glitter och blanka ögon. Nu, nu, nu, jag fångar den nu. Jag är nu.

torsdag 12 maj 2011

Dagens begrepp: B A R N F A T T I G D O M

Ordet är på tapeten. Politiker talar om det. Röstfiske pågår.

Jag tittar på TV. En ensamtstående och sjukskriven far med flera stora barn, en hårt drabbad man, uttalar sig i samhällsprogrammet.
Han berättar hur de lever. Säger saker som att de äter upp all mat i kylen, även rester, "så ser vardagen ut" *hundögon. De skramlar i hop till 50 kronor som ska gå till fotbollsträningens extragrej (hmmm...).

De bor i vad som verkar vara en ganska normal villa eller radhus i vad som verkar vara en typisk småort i Sverige. Kameran panorerar: IKEA-attiraljer, nya, fräscha möbler och tapeter. Egna rum till barnen, inga kackerlackor, ingen misär. Inga sönersparkade trapphus. Ingen synbar utanförskap. Svennar. Medelklassens ras, i dubbel bemärkelse...

Scen: Två av flickorna sitter på husets trapp i trädgården och berättar att det märks att familjen inte kan åka på semester utomlands lika många gånger som de andra i klassen (neeeeej!!!). Sonen hade velat åka till Sälen och åka skidor, men det blev inte av i år. Suck.


Tänker lite på Inga, 84, föredömlig husmor. Hon var som det stora flertalet hemmavarande husmor på femtitalet. De fyra barnen föddes mellan 1947-57. Mannen och försörjaren arbetade Landskronavarvet. De bygde hus på landet där de sedan bodde, en modern trerummare med källare. Detta var den typiska familjen på den tiden. Man levde på en inkomst. Man hade barn, alla överlevde och gick i skolan och fick jobb, barn och barnbarn i sin tur.

Husmodern Inga fixade biffen. Kan inte förställa mig henne kasta rester. Eller slänga kläder som har fått hål eller fläckar.

Är det okej att kasta rester, att inte skära bort den mjuka delen av den importerade frukten och äta den friska delen? Att klaga på för få Thailandsresor? Att konsumera som om det inte fanns nån morgondag? Är det inte ett hån att kalla välnärda svennar för fattiga, mot de verkligen fattiga - i världen? Sen när blev det skamligt att slösa med Guds gåvor?

Man hinner både syna kläder och äta upp mat. Jag lovar. Man kan gå ner i tid. Att välja "fattigdom" är visst okej och föredömligt, men att hamna i den och bara vilja slösa...Ajajaj.

Nu, i ekologins tidevarv, eller vi verkligen där? När kidsen bara vill flyga charter och toppa upplevelser. Kasta mat och äta burgare från multinationella kedjorna. Köpa samvetslösa märkeskläder. Gå på after-ski och fräsa i backen som nån jävla stekare.


Har själv en så kallad fattigunge, långt "fattigare" än de flesta om man ser till inkomst. Just nu rasslar han så i sin stora LEGO-låda att det jag knappt hör vad jag själv tänker. Det ligger en trave pc-spel bredvid mig på skrivbordet i vår etta. Han är välnärd, lappad, ren och nyter. Vi har lekt hela helgen med hans kompisar, grillat på gården och gått på fest. Vi är solbruna och var precis ätit våra limpmackor med ost. Vi snart ska cykla till dagis och jag till mitt timjobb.

Barnen på TV avslutade interjuvn med att säga att det viktigaste i livet ändå var att de hade sin sammanhållning i familjen. Att ha varandra. Word.

Men det klart att TV:s reporter ska oxå ha mat på bordet hemma. Som de kan kasta.

fredag 6 maj 2011

Kalendern skallrar till


Knubbiga bebisarna
vintergäck, snödroppe, vårlök

Rosiga körsbärsblom,
veka vitsippa

Björkens klibbiga skira och
vibrerande gula ginsten!

De barnsligas maskros
i bukett med tusensköna och
koltrast, koltrast, koltrast

Där är vi nu

Snart
brister hästkastanj upp
Syrénens tunga explosion

Magnolia- ohämmad skönhetsdrottning

går över i ett andtetag som
väntar på

Jasmin, s e x g u d i n n a n

Fönster

Kille naken
i fönstret på gården mittemot
Nu tog han på sej tröjan

Lilla Björn
Stora björn
Plast i trädet

Hög knall
Skott?
Har Dragans öppet i kväll?

Ciggen slut.

Ringa, sms:a
fredag kväll
nagellacket torrt.

tisdag 3 maj 2011

don't suffer in silence

-Don't suffer in silence
she said
at the college counsellor
office
handed over a tissue

But then
she just couldn't help

Strength
Attitude
Willpower

Embrace it
when it's there

You'll never know

You'll just never know

måndag 2 maj 2011

Motorvägen

Låt mej vara i mitt skruvade ställe
Det är i alla fall ärligt
Kanske mer ärligt än Det Andra
Det är allt jag har!
Är
Alla delar
klistrade i ett collage
Det blir Hon
Jag.

Måste vara här
kan inte passa in
Alla kantiga former
allt flöde
Alla tankar
Motorvägen i mitt huvud

Oh, Yes I'm back
as bad as ever
Kom inte i vägen
för den här
flodvågen
Ledsen för alla trampade tår
jag dansar ju så lätt
v ä g e r i n g e n t i n g

Har redan glömt
redan på väg
till nästa förolämpning

Måste vara så här
Normal
Kanske för spetsig
för snabb
för het
för hal
för sorglig
för djup
för svart
så jävla rolig

Rör mig överallt
Även där det inte passar
Spretar ut
Funderar
glömmer inget
ibland allt

Att vila
Tar mig härifrån

packar väskan med
imovane
stesolid
flunitrazepam
-Mamma!

Så rolig mamma
Så besvärlig kamrat
Så snabb
på den lilla cykeln
så stark
och så djävulskt svag

Så mycket ord
vilket jävla flöde
av hyss

Det bubblar över
Ja, förlåt då

Kokar upp
rinner över
lägger in mej
spiller
fumlar
sluddrar
fladdrar
skakar
M o t o r v ä g e n

Ny blogg med skrivande

Överskottsenergi. Tappa mej på den. Sälj dyrt på flaska. Det dånar i huvet! Flödet!