Jag läser deras böcker. Jag lyssnar på deras skivor. Tittar på deras filmer. Kläder. Möbler. Skulpturer. Vänkretsens alster.
Jag sitter på en väns konsert och lyssnar. Ser ut över publiken, alla är där, vännerna, kompisarna, gänget, bandet, ligget, exet. Alla kreatörer, konstnärer, musiker. Blir berörd. Som ett duggregn faller musiken.
Tänker; vi borde skaffa hundratals avkommor! Vi borde befolka världen! Vilken bra värld det hade blivit! Civilisationen skulle ta ett jättekliv framåt mot ett högra varande.
Ja, känslorna kidnappar tanken...
Men vi har inte många barn. Vissa har ett. På sin höjd två. Det är synd. Men det finns inte tid eller energi över till fler. De som fötts är viktiga guldägg.
Hoppas vi överlever som släkte. Konstnärerna. Fostervattensprov, DNA-teknik. Hade jag fötts då? Hade han, hade hon?
I ett totalitärt samhälle hade vi varit fängslade, arkebuserade eller försedda med munkavle hela bunten. Men nu är det som tur är inte så.
Möjligtvis rensar vi ut en del skeva genier för framtiden. Ett putsat geni vill man inte ha. Typ American Psycho... Vet inte om det är bra?
Lyckopiller och kryckor blir för all del överflödiga i Det Perfekta Samhället. Men utan skevheten, utan glappen... Mindre konst? Mindre känslor? Bra eller dåligt?
Då finns i alla fall inte jag och inga som jag. Jag vet inte om jag vill ha en unge som jag. Eller jo. Jag vet ju vad en sån unge behöver. Det jag också behöver.
Menar verkligen inte att vissa måste lida sig igenom livet. Men utan de som har en tunn hinna till vansinnet och de som hoppar rakt in i kaos som ser världen i färg och som låter atmosfären och luften fräta på den hudlösa kroppen och sen har gåvan att transformera tanken i fysisk form. Eller i dikt... vad fan är vi då? Ingengören skriver inte dikt. Men det gör den förrykta.
Målning: Blir du lönsam, lille vän? av Peter Tillberg
