Hemliga klubben

Mer Poetry Slamövning som jag kan kosta på att dela med mig av:

Det finns de som samlas på kvällen runt ett bord
där alla är beslutna om att tala tills allting kommit ut
Dit alla ska få komma in och de flesta faktiskt går
Aldrig kommer åter men syns ibland ändå
Att samlas i kring ljusen och kaffet ska va på
Alla ska få plats, komma in och stiga på

Det är i källarna det händer på kvällar, vissa dar
Vuxna karlar gråter och unga tiger still
och hålla andras händer som man aldrig förr har känt
De äldre har vatt nyktra så länge du har levt
Ändå kan vi tala om liknande problem
Här är farmor, bror och far
Inte med varandra men ändå lite så
Här sitter konstnär och en mat-tant i samma båt
och predikanten som är sur och lite satt
och studenten i kemi som allt för häftigt rullat doktorshatt

Alla är de med i samma stora klubb
De delar sin sanningar, en del av det är ljug
man ljuger för varandra man yrar på i grupp
Man blottar sina leverne i samlad trupp
Ibland blir det snett och lika ofta rakt
Men ingen klandrar någon
när man dyker upp
och ibland är det högtidsstund
När någon klarat måna'n ut eller kanske flera år
Det är värt att fira i allt annat än sprit
För det är ju precis därför alla kommer hit

I gemenskapen i källar'n
där alla håller hand
där alla läser bönen som alla redan kan
Man är tacksam över livet
tolkar gudsord på sitt eget vis
Läsa text från Stora Boken
en dag när det är kris

Såna rum som finns i staden man inte trodde fanns
för Malmö är ju stenhårt och fullt av dekadens
En del de har slatt knut på sig själva och sitt liv
Klantat sig på konferens
och firmafest med trams

Ingen trodde nog att det nånsin skulle gå
Det finns så många koder, så många lögner man kan se
Många är så krokiga att sanningen blitt sne
En del är olycksbarn och andra har fått spö
Men kanske är det bättre än att lägga sig och dö

Det slutar med att sitta i värmen av ett ljus
för alla dem som sladdade på liv i sus o dus
Nederst, ner i källarn på vanligt hyreshus

De som var så fula på en parkbänk någonstans
de som gömde flaskan i handväskan på dans
de som levde ganska dubbelt
droga', ställde till med trubbel
De svek sina kära
de som flög för nära
alla de man aldrig ser
och de som bara ler och ler...
Vilken lögn, vilket ras
vilket jävla förbannat knas
Sånt slöseri
med energi

Om dit är där du har trillat ut
Och inte kan få till något slut
kan du inte sluta och stilla dig ett tag
om inget annat hjälper och du behöver nya tag
Gå då till den stora, varma famnen
gå till klubben där ingen nämner namnen

(-Sschsssssss..!)

Storstadslianer

Jag har börjat fundera på om jag kan skriva nåt som passar till Poetry Slam. Ni får ta del av ett försök:

Jag tänker på vad de säger om min roll
Alltså; vem jag är i förhållande till folk
Vad de säger till mig om hur jag har agerat
vad jag har sagt och vad jag har planerat

Ibland ser vi inte samma sak
Ofta blir jag förvånad, försöker ju va rak...
Vad ser de i mig som inte jag kan?
Jag gör så mycket för att vara sann, sann, sann

Kan det kanske vara så
att det jag, jag som minnts fel?
Om jag minns nåt annat vad minns jag då?
Skulle jag minnas rätt om jag bara var hel

Det viktigaste av allt är att när jag är här, hemma hos mej själv så minns jag tydligt
Vad jag gjort. Vad jag sagt, om det vart syrligt.

Alltid i relation till någon annan. I bland den lille följeslagaren,
han som är min son och bästa vän.
Det är det närmaste mig själv.
Vad han minns vet jag inte än,
han är så ung, det visar sig sen

Men vad jag vet är, att det du sa till mig i kväll,
Allt du anklade mig för under hot och skäll
Det du sa jag hade sagt, lovat, prisat och svurit.
Är inte vad jag minns jag sa så det är klurigt

Att man kan stå i samma rum och tro att man har ett samtal om samma grej
Du tänkte nåt annat till exempel att du ville ha mej.
Jag tänkte på... min son, mitt arbete eller på mina egna inre drakar
på hundvalpar, på ponnysar och på hur gott glass smakar

Jag tänkte heller inte på vad jag sa. Jag bara sa det rätt ut.
Och du hörde vad du ville höra och du blev nöjd till slut
Det trista är att resultaten blev rätt olika
Men det är skönt ett tag att slippa stå och skrika

Nu måste jag lämna dej och sticka
Jag är inte bara mamma jag är oxå en flicka
Jag måste få gå min väg och vara bland allierade kvinnor.
Vara i flocken av andra lejoninnor

Jag måste hänga med folk som inte vill ha något
De som inte anklagar mig för nått brott
mot nån slags hedersetikett
för att jag torkar mig på fel servett

De som öppnar kylen och säger; vad kan vi göra?
och sen lagar pasta med bacon i röra
Och vi äter och dricker vin och röker på
Pratar om livet, kärleken och ser det från en annan nivå

Jag ska tala om hur det ska skötas:
Du måste sluta vilja ha någonting om vi ska kunna mötas
Jag ger inte på beställning, jag ger inte ens på grund av skuld.
Då ger jag ingenting och du kallar mig elak, dum och stum.

Jag kommer att förfulas i din gyllene bur
Det hade väl varit tråkigt eller hur?
Jag kommer bli en krokig och stel varelse när jag tuktats länge nog
Jag få måste gå fritt. Jag är ett vanligt djur som måste ha sin skog.
Och jag parar mig under mina egna skov

Jag är varken bruks eller till slakt .
Jag är ett sällsynt vilt som förökar sig i egen takt
och jag fridlyser mig själv som ett vilt med klövar
som släpper sin spillning på den egna stigen jag strövar

Du kan inte betala för vad jag ska säga heller
Vad jag än tycker eller hur jag ställer
min statusrader förblir grova och min stavning den är dålig
Grammatiken rent av undermålig
Min själ ligger inte på Blocket och du kan inte lajka nåt av det jag säger

Om du tar mej med ut om kvällen
Bjud mej inte med på så fina ställen
Jag kanske får för mig att lämna mitt i maten
Efter att jag och hundarna har slickat rent på faten

Då kallar mina storstadslianer
och jag måste sticka ner på Möllan med mina kumpaner
Jag verkar nog ganska söt men jag bits ganska illa
Jag är rastlös och har svårt att sitta stilla
och inget staket är stadigt nog att stänga inne en myt
Nu är det jag som drar hem till mitt grävlingsgryt.

Att sy igen sår med trubbig nål

Det är en sån där dag full av tacksamhet. Som följer på en sån där dag full av ångest över mig själv och allt jag är. Jag har absolut ingen aning om varför det är så, alltså varför det ena följer på det andra med sån våldsam kraft. Det är inte ens säkert att jag vill veta.

Idag började dagen tidigt. Jag gick upp och förberedde den lille sonen för skolan och hälsodagen på Kockums Fritid. Tidigare än vanligt kryssade vi över flerfiliga gator fram till de mindre och säkrare mot hans lilla skola på Sofielund.

Det gick bra att komma i väg och vi kramades och pussades när vi skiljdes och jag kittlade honom på kinderna med min fårpälshalsduk.
På vägen hem översköljdes jag av känsla av tacksamhet. Bara så där.

Behövde köpa mjölk till kaffet på vägen hem och bestämde mig för att gå till den vanliga lilla kvartersbutiken och handla. Tänkte på killarna som jobbar i den dygnsöppna butiken, så trevliga och tålmodiga de alltid är oavsett tid på dygnet eller vilken typ av kund som jävlas med dem. De hanterar paket, håller rent och ordning bland hyllorna. De är alltid trevliga även om det är på ett stressat vis. Märk väl: dock alltid vänliga och leende.
Massor av kunder kommer till deras butik under alla dygnets timmar; dricker kaffe och nypressad juice, köper tidninggen, nybakat bröd, cigg, snus, Rizlas, folköl och chips.

På lördagar kommer vi alltid och plockar en påse lösgodis och ett köper Kinderägg till. De är verkligen duktiga. Kanske för att de har drömmar om någonting annat i livet. Men de sköter den lilla butiken exemplariskt under tiden. Det ger mig glädje.

Fylldes av tacksamhet oxå mot andra tidiga personer jag passerade på vägen hem från skolan. Jag kunde möta blicken från alla människor med mildhet, kärlek och överseende. Jag skrider fram sån nån sorts upphöjd och helig drottning på Nobelvägens sidogator.

Ingen avgasdimma, inget skräp och ingen hostande buss kan solka min sköljmedelsdoftande tacksamhet i dag.

Varför? Undrar jag en kort stund. Varför följer i princip alltid en sån här dag på en smogsvart? Varför, varför, varför måste det vara så? Är det rätt, är det fel? Sen stoppar jag mig med min egen milda bestämdhet. Det lönar sig nämligen inte att grubbla vidare på. Det är bara att go with the flow. Är jag tacksam så är det fan så mycket bättre och behagligare än att vara full av hat och ångest.

Men det pendlar stort. Så jävla stort att jag vacklar. Jag vinglar och stukar fotleden. Likförbannat som alltid, lindar om benet. Smörjer med salva dagen efter och är helig.

Att tvingas förvalta så oändligt mycket ångest. Den där skrällande, tomma ensamhetskänslan som aldrig tar slut hur mycket jag än slösar på den. Självhatet är så grundmurat. Sveket svider i hela kroppen, är lika stort som mitt eget skinn. Jag antar att det alltid kommer att vara så och det suger verkligen. Jag vill döda det, kasta pilar på det, genomborra det med trubbiga nålar och mala skiten i köttkvarn. Men det går inte. Det är ingen opererbar kroppsdel. Det är tanken och själen som felas så in i helvete.

Idag råkar dock vara en dag av tacksamhet. Av någon anledning. En anledning jag inte måste grubbla över.


(det är min egen teckning överst)