Wishing notes till Stry

Jag skickar skriver låttexter och postar i parti och minut till Stry. Som får göra vad han vill med dem. Hoppas han gör det! Delar med mig av en som ändras hela tiden, den bara vill ändras hela tiden, jag kan liksom inte styra det. Men så här ser den ut precis nu. Man får kalla det oredigerat. Eller "rambling".  Eftersom jag är så bra på det. I'm rambling. Men det får vara så, jag skriver ju i alla fall

Rambling, definition of (of speech or writing - lacking a coherent plan; diffuse and disconnected)

Strange City

I´m spreading wishing notes

all over the street

It scatters like smoke

the streets -

the rain

the cars

the women

A Strange City:

The trains, so many trains

cars can fly, they do

they do

in a Strange City

A Strange Tounge

Roaming the streets

and up a hill

they live here, they do

Down The Underground

and train, trains, trains

I don't know where

it takes me

( around?)...

I don't know where to go

nor to stay

I don't know how to sleep

I´m spreading those notes

- wishing notes

they scatter like snow

(they scatter like snow)

The streets

the air

the prams

the women

making wishing notes

for me to spread out

They scatter like dust

they scatter like dust

A Strange City

A Strange Tounge

I don't know anybody here

Tips på vernissagesnack

Tillhör du dem som tycker det är lite läskigt att gå på vernissage? Vita väggar gapar tomma så när som på några helkonstiga föremål utspridda här och där? Gallerist i helsvart kroppsstrumpa och introvert, sjavigt klädd konstnär i ett hörn? Svårt att veta vad man ska säga till konstnären? Här kommer några handfasta tips!

1. Konstnären tycker oftast inte om, tvärtemot vad den galleriskygge tycks tro, att med okända personer prata om metafysisk närvaro i ett konstverk eller liknande omöjliga och djuplodade ämnen. Håll det lättsamt! Det är befriande!
2. Konstnären är trött av att ha färdigställt sitt verk de närmaste dagarna och har inte sett folk på länge utan vistats i källarateljéer under en längre period utan tillgång till rent vatten eller solljus. Hen är också mentalt utmattad vid tidpunkten för vernissagen, spara de knepiga spörsmålen till ett annat tillfälle! Flams är välkommet.
3. Konstnären är hungrig och behöver mat, hen har levt på undermålig ateljékost under en period, skörbjugg kan vara ett faktum. Fråga gärna om du ska springa i väg och hämta en hamburgare?
4. Konstnären har under en period fått hålla igen på det sociala livet på grund av arbete. Hen kan vara trögstartad, försök lirka fram ett leende, visa att hen är välkommen tillbaka i det sociala livet. Fråga gärna hur det är och om hen sett sina barn på länge. Det här kommer framkalla en ström av ord.
5. Det har varit många turer på vägen, för gärna in samtalen till de praktiska problem man stött på under tiden för utställningens uppförande. Det är garanterat en bil som dött under konstleverans, ett verk som hamnat i fel stad eller en ställning som rasat och krävt kreativa blixtlösningar och kallsinnighet. Konstnären blir glad av att få prata av sig.
6. Tekniksnack. Det säkraste kortet. Konstnären kan prata hur länge som helst och med hur många som helst som frågar samma saker om dennes speciella teknik. Om det av någon upphovsmässig anledning inte är hemligt. Men ramningen kan alltid passera. Eller träslag eller så.
7. Om du vill dela med dig av gåvor så kan tvättservetter eller hela strumpor vara välkommet. Helst inget som är tungt att bära med hem. Och mat. Gluffmat.

Lust, frosseri och girighet

Jag ser David LaChapelles gigantiska utställning Burning Beauty på Fotografiska Museet.

Lovprisandet haglar, haglar i recensionerna över utställningen. Jag tittar på knalligt rosa fluff, glänsande skinn och karameller, allt som är förbjudet underbart. En stor godispåse med snask, en gömd porrtidning med färgrika, uppställda gruppknull.

Fakta säger att kändisens lycka och framgång är utstakad om hon har den grandiosa turen att få LaChapelle att ta bilder med henne, skapa henne. Inte ta ett porträtt – för det skulle vara om fotografen sökte människan bakom masken – utan just ”bilden” av henne, som han i sin tur förstärker med alla klatschiga och spektakulära uttryck som han kan prega in i sökaren. Skruvar upp på maxvolym allt det som fångar oss så lätt så lätt, talar till våra basala instinkter som civilisationen håller i schack. Lust, frosseri och girighet. Tabloiddrottningarna studiofotade i det allra smaskigaste smutsbarbieljuset..

Kommersiellt är det lätt att förstå varför man vill porträtteras så, det är ”branding”, det manifesterar bilden av henne som babydollsexprinsessa eller knulldockesöt hiphopstjärna.

Och detta dyrkas. Och så skyndar man sig att kalla det ironi och kritik mot det han porträtterar. Men vad är ironi? Är det verkligen ironi? Och vad är det för bra med ironi? Kall ironi som med ena handen håller upp en onanifantasi, med munnen säger att det bara är på skoj... Det håller inte. Erkänn hellre att du bara är förförd. Det kallas för pornografi.

En känd kvinna är naken och hon glänser nypytsat brunt skinn, retuscherat in i helvetet. Hon är täckt av Louis Vuittonmärken. Hon är den åtråvärda och dyra assecoire hon själv bär. Hon är en dyrbar assecoire... Och hon vill det själv... Detta ger mig djup sorg. Jag kan inte ens ironiflabba åt det, jag blir bara ledsen inombords. Hon är helt förtappad. Folk står och tittar på bilden av henne med ett ironiskt flin på läpparna. Jag känner mig ledsen och dystopisk.

Samma kända, afro-amerikanska kvinna exakt lika retuscherad om inte mer, har blivit fotograferad i ett ansiktsbild där hon ser ut som gjord av plast, med munnen helt öppen och rund som på en uppblåsbar docka. Hennes ögon har ditmålade ögonfransar.

Jesusbilderna. Snygg-Jesus i olika moderna miljöer. Mitt i New York-gatugänget. I lägenhetsköket, allt i stilistiskt uppställda tablåer. Stillastående frusna poser. I köket ligger Maria Magdalena på knä på golvet och tvättar Jesus fötter i en plastbalja, hennes ansikte är helt vått av tårar och hon har en mycket liten, röd outfit på sig. Jag får inte alls känsklan av bot och bättring, jag får känslan av underkastelse. Jag är ju inte katolik så jag kanske inte bara förstår?

Jag tror att det här är effektsökeri och pornografi. Låt vara för det men kalla det inte genialisk konst, för det är det inte. Har ni aldrig sett något liknande? Kolla lite på Pierre et Gilles. Bögmys men utan så himla mycket kvinnoförakt.

Göran Stangertz i mitt hjärta

Neeeej! Göran Stangertz! Han som spelade den där bäbisaktige Jack i filmen och var den som hade rollen som förste älskare i Richard Hoberts syndiga, underbart töntiga men ändå fina äppelfilmer.

Och sen, hur vi byggde upp respekten efter det, Göran... Du jobbade som teaterchef och fick ett finare skimmer. Jag förstod att du var en man att älska, en kulturälskare, en konstnärlig ledare. EN RIKTIG MÄNNISKA. En riktigt fin man. Du gjorde viktiga saker och var regissör. Då var det bra mellan oss.

Jag önskar att jag fick träffat dig i livet. Nu finns den chansen inte mer. Men du, om du tror på livetefterdetta, eller om vi låtsas att vi gör det för att det känns fint, ses vi på andra sidan då?

Väntar du vid busshållplatsen i himmelrikets Glädjekälla med en flaska äppelchampagne, knyter du en bandana runt ditt lår och låter det vara nittital och så är jag din Catti/Camilla Lundén och allt är förlåtet och så vandrar vi i väg mot havet i skymningen med rapsfält på båda sidor om oss och sitter på stranden och pratar om Teatern hela natten, håller du om mig sen när det blir lite kallt och lägger din mockajacka om oss båda?

Det är dumt att sno bilder från nätet. Så jag ritade av honom lite snabbt i stället.

En litet faktainlägg om mobbning

Mobbning- ett sätt att kollektivt förklara för en individ att dennes beteende eller person inte accepteras, eftersom denne persons varande/existens/handlingar/utseende/lukt/tal hotar det omsorgsfullt uppbyggda samhället/samvaron människor emellan. Det kan ta sig rent fysiska uttryck som i handgemäng, knuffar eller annat våld (ofta bland barn) såsom i mer subtila gester; ord eller exkluderande handlingar (vuxna). Alla kan utföra mobbning och det kan vara till gagn om man känner att det är nödvändigt för att a) rädda sig själv från mobbning samt öka sin egna status eller b) för att förtrycka en person som stör den givna hierarkin.

Alla kan redan som barn använda mobbning och alla kan utsättas för den. Mobbning kan vara riktad åt alla håll; vuxen mot barn, barn mot vuxna, i grupp, mellan enskilda individer samt mellan vuxna. Den går över alla kön-, status-,ekonomi- och åldersgränser och kan förekomma mycket länge utan att någon märker det, och kan till slut leda till döden.

En mobbad person kan vända situationen och bli en mobbare själv och på så sätt hamna överst i hierarkin igen, till de mest förekommande metoderna för detta är att skaffa sig värdefulla och åtråvärda föremål, sexpartners eller vapen och på det sättet förvirra motståndarna och ta makten vid ett obevakat ögonblick genom att vända mobbningen mot den tidigare förtryckaren.

Goda handlingar- ett energikrävande sätt att skaffa sig fördelar. Långvariga investeringar brukar ge småskalig återkastning, dock under lång tid. Mycket litteratur om ämnet kan hittas i de flesta religiösa basskrifter, ofta förtäckta under sedelärande anekdoter och fabler, komplicerade med svåra ord och åldrigt språkbruk.

Trots att det finns betydligt tydligare (för att inte säga roligare) och snabbare sätt att vinna fördelar har goda handlingar fortfarande en liten skara anhängare i de flesta samhällen. Fördelarna sägs vara fler än nackdelarna men läran har många avhoppare. Det kan vara problematiskt att utföra detta i dagens samhälle, många anser att det hör hemma i forntiden och att vi inte har tid och behov av det längre, då det både är ett rejält uthållighetstest psykiskt och ett emotionellt kostsamt och energikrävande projekt.

Mycket talar för att man generellt vill tillämpa goda handlingar i vårt samhälle men ofta är detta enbart så kallat ”tomt prat” och ett ganska urvattnad predikan till vinning för den enskilde budbäraren som då vinner anseende och respekt för sitt vackra uttalande.

Om man till äventyrs vill prova att utföra goda handlingar bör man ta med i beräkningen att man riskerar att frysas ut från sin tidigare gemenskap, sjunker i statusvärde och får under en odefinierad tidsperiod finna sig i ett allmänt osäkert flytande mellan statusgrupper utan säkert tillträde i någon av grupperingarna man tidigare varit medlem i. Det kan även leda till mobbning innan man uppnår fasen då de goda handlingarna betalar tillbaka.

Även stenar växer

Jag sänker garden

och skruvar upp musiken

Man gör det man måste

finns ingen mer tid för sorg

Alla måste läka snabbt

annars är du djurisk, dålig

Även stenar växer

har jag hört

men långsamt, noggrant

som om stoiskt

Har inte bråttom som vi

Köttdelar ligger klara nu

Han har styckat hela

och blodet ligger i en spann

Finns inget jag kan göra

än att acceptera

Så det är det jag gör

Han har valt väg

och jag släpar efter

på sidan

Har alltid gjort

Försöker vara nöjd

men det är ett arbete

som allt annat

Jag lämnar stan

Tror det ska vara lättare där

Det finns gödsel och det är naturligt

Som han, pappan

Har alltid gjort

Försöker vara nöjd

som allt annat

Promenad i Sorgenfri

Det var på den tiden jag inte ville dö

Blodröda rosor blommar nu

på kraftiga grenar

med törnen som knivar

Jag har en följeslagare nu

ett litet andeväsen

ett irrbloss

Små kyrkor insprängda

bland hyreshus

De talar i telefon

jag skriver i min

De renoverar inte skolgårdar här

En vagga utan barn

Hjärtat är en plats

en vagga utan barn

Sätt ut mig långt i skogen

släpp aldrig in mig igen

sätt mig i det mörker

som kommer varje kväll

att det är natt

är så dagen kommer

och så var det ljus

och varje dag tar dagen slut

sätt mig i en vargakula

för mig långt långt bort

bland vass och skär

bland träd och kryp

låt mig vila mot sten

låt mig mig vara så

släpp min hand

och visa mig dit

jag har svans där bak

och käftar fram

du får visa mig en plats

där stenar finns

Letter to Patti

Letter to Patti (altered)

Mother of poetry rock

Mother in Spirit to the broken one

owner of the fearless flow

She conduct light

with a wink of her hand

To tune in to you

keep on the path

seems like you're dancing

barefoot

the native

with a natural home

And as you say

it's just a road...

And it's beautiful

Messages and Ultrasounds

in space

you read and speak

The fearless smile

of a girl

You broke the code

It's in your hands

She must be the believer

I am looking for

Letter to Patti (first version)

Mother of poetry rock

Mother in Spirit you are to me

I'm a Mother and a performing artist

I'm not like you 'cause I'm not an owner of your fearless flow

I'm not friends with light

and you lead light

I want to tune in to you

To keep me on the path

To walk the path

And as you say

it's just a road...

And it's beautiful

And there are messages in space

and you speak them

You break the code

and you can smile like a child

You are a girl at heart

You broke the code

It's in your hands

and you are the believer

I want to be

I am looking for you

Patti Smith graced us with her presence at a small club in Malmö two nights ago.

There are messages

We are all Angels, our own Angels

even You even your Spirit even your Body even your Cock or Your Cunt

We are All our own Angels

We Are Holy

What do You do with your Holiness?

All is sacred and You are and I am too

Your Body is, is Your Mind?

We are All our own Angels

You don't have to listen to anything

You don't have to think about anything for more than a few seconds, if You don't want to

Can You think for five minutes without soiling?

I can You can

I can do that I want it I want to believe

I want to touch

I want to touch Angels wings

Are you there?

Space is flooded with messages and ultrasounds for those who can hear

Some listen some don't but it's there

Rest upon it is there and everywhere

Your Angels wings can hit and embrace

My heart is crocheted of golden string sometimes I soil it

But then I hear a message again

We can meet as Angels of this World lets be holy lets embrace

My Wings my Body my Cunt my crocheted Heart and my Hands

To look into the Eyes of Others

To receive messages or ultrasounds from Space from Everywhere

We are like Bats swirling around amongst our houses they tell things Their stories

She wants to look after me and her hand is Open

I've got a heart and I want to give it away

There is love and the messages keeps being heard at least of some

My wings. Your wings. Our wings.

The whole world is inhabited by Angels and it's Us.

It is like Poetry if you want to

I've got my Hand I want to keep it open

I've got the Heart I want to give it away

I want to hold a Heart in my embrace

And the Ultrasounds are there

There are messages in space for those who listen.

Bild från min samling av "Forgotten Works"

Den här heter "It's everywhere"

De vidunderliga

Jag drömde att du försökte komma in igenom min ytterdörr, du sågade i låset. Jag stod stilla innanför dörren.

Jag drömde att jag lade min kropp i en sopsorterare som vräkte ner soporna i kulvertar under ett hus. Där kunde man vandra omkring med sin smärta. Vi var några människor som vandrade runt där och i bland mötte man någon av de andra, men man talade inte med varandra. Alla accepterade varandra där. Det fanns jättelika salar innan för dörrarna. Med böcker, labyrinter av bokhyllor fulla med böcker. För barnen var böckerna gratis och man tog bara det som var nödvändigt. En del tog böcker åt sig själva, av girighet, för att de kunde.

Sedan fick jag ett mynt av en kvinna, en valuta för kulverten, jag gömde den i handen och lade mig i sopskopan och lär mig falla ner. Fördes ner i schakt och i hissar utan slut. Jag ville vara där en stund varje dag, behövde det.

Hela natten var svettig och orolig och lakanen var skrynkliga och våta och jag frös och vaknade och föll in i drömmar igen. Alla med undre rum och jag hade inget hem, så jag fanns där nere i källarna i trapphusen i kulvertarna i skogen mellan husen och båtar som förde en ut. Hela natten var svettig och frysande.

Så kom dagen och det fanns inga verkliga kulvertar men oro.

Sen träffade jag en varm ängel på dagen och värmen kom in. Det fanns glädje på den dagen med.

Och sen – pojken med sina klara små ögon och sina kramar och sin ordsvada och sin glada energi. Och den är som sötma. Jag lyssnar på den lilles svada så finns det vackra omkring mig. På denna dagen med.

Jag är omringad av kärlek och jag vill ha den. Det finns saker att göra idag och det finns färger och bilder och ord och det finns musik. Och de vackra, de är också där.

Jag tvättar mig ren.

I drömmen flög jag över hav och såg alla vidunderliga havsdjur där nere. Havet var fullt av väldiga havsdjur, valarna, bläckfiskarna, hajarna. Jag red på dem och jag fick vårt fartyg att sväva. Jag kunde flyga över havet och jag fick stora skepp att flyga med min kraft.

It ain't over 'til it's over

Till en syokonsulent:
Till syokonsulenten på Arbetsförmedlingens Datorteket nån gång i förra århundradets slutfas som sa att jag kanske skulle ha realistiska mål med min utbildning när jag glatt och frimodigt deklamerade att jag ville bli scenograf (och väntade på antagningsbesked från både Scenografiskolan i Skellefteå och Danmarks Designskole i Köpenhamn vilka jag kom in på – båda två – följande termin).

Detta är också ett öppet brev till de anhöriga som tyckte jag skulle skaffa ett riktigt jobb – ni vet vilka ni är! Till de högskolelärare på designskolan som senare upprört sa till mig att jag fan inte kunde sitta på två stolar, när jag gjorde cross-overprojekt och till och med till de vänner som sa till mig att det nog var rätt mycket för sent att börja jobba med musik när jag var över trettiofem kanelstänger.

Till gallerister som sa till mig att fortsätta med exakt de skulpturerna som jag höll på med eftersom det kunde jag verkligen. Till den galleristen som inte ens tog med mitt namn på vernissagekortet men sålde samtliga verk jag ställde ut under samma utställning. Till de som sa att jag skulle hålla mig till det jag gjorde för tillfället och inte hålla på att producera, fotografera, skriva poesi och skapa grafik.

Sen till de jävla glädjedödare med inflytande över mig som ung som sa att humor inte hörde hemma i konstvärlden. Att humor och ironi kunde missförstås och det skulle jag helst akta mig för. Annars kunde det vara att jag inte blev godkänd på kursen. Att man inte kan blanda konstformer om man vill bli godkänd på kursen. Att man skulle syssla med säkra projekt och bli i hop med en regissör om man verkligen ville bli scenograf. Att man inte skulle försöka sig på att modellera innehållet eller konceptet i en förställning eftersom det var lätt att det kunde gå fel. Att man inte skulle tro att man kunde det också. Att man kanske inte skulle bestå då.

Och så till de påstått välmenande själar som talat om för mig att man behöver massor av pengar när man har barn. Och en jättestor lägenhet. Att man måste köpa nya saker och kläder för att inte bli mobbad. Att man måste lönearbeta.

Det är oxå ett brev till de unga – eller gamla – som känner igen sig och behöver bli styrkta i att våga göra det de älskar och vad deras hjärtan vill. Så här säger jag till dem: DET GÅR VISST DET. Jag kan nämligen göra allt jag vill. Bara jag vill det tillräckligt mycket. Och det ska gudarna veta att jag vill. And it's never too fucking late.

Pussy Jesus Riot Tant

ALLA KAN SKAPA MED CLIPART

– eller det här med Pussy Riot och Jesusmålare

Nu förstår jag ingenting. Om man googlar på ordet 'amatörmålare' ploppar det upp en fruktansvärd massa träffar på en åttioårig gammal spansk tant som har fixat till en rätt gammal jesusbild i en ganska gammal kyrka. Detta har hon gjort i den bästa av intentioner. Med god och glad framåtanda och befriad från dåligt självförtroende lagade tanten den gamla skröffsiga bilden på egen hand. Mod, tro på sig själv och go-getter-anda.
Ursäktamejmenharjagmissatnågonting? Sen dautan (datorn, pc:n, the personal computor i fackspråk) uppfanns och blev var mans egendom så var och varannan tjomme – förlåt amatörgrafiker/konstnär, som FAKTISKT OCKSÅ KAN SKAPA - snålade in på grafikbudgeten och gjorde egna inbjudningar, presentationer, planscher och till och med påkostade banderoller i upplösning 72 dpi i WORD och PHOTOSJÅPP och COLORMEBAD och POWERPÅIJJNT. Och nu, hånas denna D.I.Y-Martin Timell-gör-det-självanda. Överallt vet nu folk - så plötsligt nyupplysta som om ett trollspö slagits av okänd bloggprins och förtrollat hela intywebetern- bättre än denna tant och aaalla kan se att detta är ett totalt klåparaktigt arbete gjort av en komplett inkompetent knasboll utan kunskap om vare sig måleriteknik, material, konsthistoria eller något som helst.
– Jaha, men det trodde jag inte var nödvändigt? Det kanske inte den här tanten heller tyckte var nödvändigt? Hon kanske är den i församlingen som har knåpat i hop anslagen till varenda mässa på sin lilla hemdator med hjälp av FET STIL och CLIP ART. Och alla har varit nöjda med det. Sen, en dag fixar hon till en gammal sunkig målning från Arilds tid och hela världen börjar spotta svavel på henne.
Ja, världen är upp och ner och drevet går. Kejsarens nya kläder. Helt plötsligt säger rätt förståsigpåare att något är fel eller rätt och så drar hon/han med sig en svallvåg av anhängare som kissar ut länkar över heeeeela World Wide Web...
Ena dan är det söta tjejer i färgglatt som protesterat i kyrka och hamnat i ryskt fängelse (fast att protestaktioner sker hela tiden i länder med tvivelaktigt styre och ja, till och med i vårt fina gamla hemland, bara det att alla inte är tjugofyra år och blir bra på bild och har nåt så pikant som ”fitta” i bandnamnet) och andra dan är det att amatörkonstnärer inte borde få gå lösa, och vet hut och skäms gamla tant. Det vet väl alla att det är fel. Fast det nyss inte var fel. Så är det fel och idiotiskt nu.

http://www.dn.se/kultur-noje/amatormalare-forstorde-jesusbild

Masshjärnkirurgi

Världen är upp och ner

Världen är upp och ner

och alla jag känner har

börjat hallucinera

samtidigt

simultant

Om jag bara hade en

massbiljett på hjärnkirurgi

så hade jag kanske kunna återställa dessa

terminalt psyksjuka människor

som utgör kretsen som jag

kretsar kring

sen en helvetes massa år tillbaka

Men jag har ingen kupong på

hjärnoperation i plural

och världen snurrar på

och alla vänder ett blad

och en del den andra kinden till

Fast aldrig de som borde

Och alla tar ett nytt andetag

och kavlar upp den rena skjortan

och säger att nu får det vara bra

och inga mer lögner eller rykten

eller felvridna hörselvibrationer på fyllan

och inga mer falska anklagelser

bara för att JAG RÅKADE HÖRA FEL
NÄR JAG VAR FULL OCH SEN
BASUNERADE UT DET för att jag tycker att

jag blir så himla mycket mer intressant då

Och dessutom kan jag skylla på någon annan

och har du ingen HUMOR eller

har du alldeles kissat på dej

och det har jag aldrig sagt

och jag vet inte vad du pratar om

och det där har jag aldrig hört henne säga

Och hålla om ryggen på gamla idioter

som alltid har rätt att säga precis

vad som faller dem in

under ölrus

som aldrig i livet behöver

tänka på att andra kan ta illa vid

För varför ska de göra det

de är ju faktiskt bara snälla

och ärliga

och upplysande?!

Världen är upp o ner

och tröjan är in och ut

och för det, lilla gumman,

måste du ju förstå att du inte är särskilt trovärdig

och visa gärna pattarna förresten

det är bara så charmigt och naturligt

och gör det gärna så de

andra småtjejerna ser det

och blir avundsjuka

och börjar frukta dig

och till och med hata dej

Och så har jag alla där jag vill ha dem

Ja, det är skönt att vara jag

så perfekt och klok

som en stor coffee table bok

med stora blanka sidor

och kostsamt tryck

och alla som säger annat har fel

och det har jag då aldrig någonsin sagt

För du vet, om man inte minns det

Då har man faktiskt aldrig sagt det

Jag behöver en präst

 

Norra Italien. Bologna, staden och matdistriktet. Sen maj. Siestahetta, sedan kvällsvärme. Liten restaurang på gatan. Antipasti, primi platti, secondi platti. Tortellini, tortelloni, lasangna al ragu, al dente, friska grönsaker, karl johansvamp, tryffel, balsamico. Gomvänliga matbitar vänslas med friska tillbehör, enkla rätter med finess sköljs ner med aqua frizzante och givetvis… vino rosso en masse. Protestantens lustkvot är breddfull. Jag äter och njuter och skäms. En så stor världslig njutning måste vara förbjuden på något moraliskt eller religiöst sätt. Vad säger Vatikanen (vad Luther hade sagt vet vi redan)? Jag känner plötsligt att det är ett samtal med en präst jag behöver nu. Antipasti, primi platti... Dessert? Det kan inte vara okej. Det är i alla fall definitivt inte okej med en dessert i form av en krämigt fet och fluffig tiramisu. Det behöver man inte räkna points för att fatta. Jag åker direkt till kalorihelvetet.

Bartendern slinker förbi och plockar smidigt upp tallrikarna från bordet och frågar om det är dags för dessert? Först nu ger han mig den första ögonkontakten. Och han vet fanimej vad han gör. Som en skolad tjurfäktare sticker in den sista och dräpande knivseggen i den vacklande tjuren säljer han in desserten på EXAKT TVÅ SEKUNDER och lämnar mej häftigt rodnande (ja!) vid den vita bordsduken. Vips, är han tillbaka med en ny tallrik och så ligger den dallrande fettbomben framför mig i all sin skamlöshet. Mitt försvar är nedbrutet och jag erkänner mig besegrad av ett proffs. Jag, en rodnande, bukspänd tönt på trettioåtta kanelstänger från Schweden som tar emot och försvinner i en gräddig dröm. Onda, underbara dröm. Onda goda kalori, goda, goda, underbara tirami….
"One tiramisù, two spoons, yes?" är ett standardgrepp från servitörerna lär jag mig snart.
Bäst att undvika det mörka ögonparet resten av kvällen när vi girigt och försvarslöst följer begäret och låter resten av kvällens vinflaska rinna ner i magarna. "Kristi blod för Dig utgjutit", ja, sannerligen! Vinet är moget och nästan svart i glaset, lämnar fällning på glasväggen och jag är yr. "Kristi kropp för dig utgjutit!" Så skönt, Jesus! Jag dör eller nåt. Ja, ta mig, Jesus eller Satan som du är avbildad på väggen i medeltida basilika i din avskräckande förfärlighet. Förhärlighet. Fader, förlåt mig för jag har syndat, jag vet. Mot bättre vetande, jag vet. Men som anden är villig är köttet ack så svagt.
Jag är ju protestant av börd och jag bär min skuld. Skuld från ett odefinierat, olovligt skönt stimuli av själva epicentrum i lustbalken. Kvinnor och män. Det finns en g-punkt. Även i munnen. Som når själen.
På hotellrummet ligger boken jag läser om heliga Patti Smiths asketiska umbäranden som nyfödd konstnär i New York och jag VET ju att jag är en enkel människa. Men Italien har tagit mig som en toppbröstad och klumpig skolflicka i kjol som mamma har köpt. Som de små duvhökarna tar duvorna på förmiddagen på basilikans tak, fjädrarna dansar ner längs terrakottafärgade väggar.
Svalor som supersnabba pilar högt uppe och lustkänslan blandat med vino fino i båda benen som släntrar hemåt i sandaler nerför smala gränder med anor från tiden innan världen upptäcktes bland studenter och andra nattälskare.
Jag är en mätt idiot och i ett rum långt inne i min själ vilar hon som en älskarinna som just blivit lämnad ensam efter herdestunden. Viva. Viva…

　

Det lutar

O.O.O. Slum. Jag försöker så mycket att se de bra delarna och vara stoisk och lättsam på en gång.
Men när gubbjävlarna som ska ge mej ett nytt fint kylskåp lämnar det ståendes lutande ut i rummet efter att de stått och stönat av tristess när jag insisterar på att dammtorka på platsen där det gamla stått i femton år innan det nya sätts dit så vacklar jag.
Så bestämmer sig grannkärringen att ha sitt högst indiskreta telefongräl på gården utanför tvättstugan... och jag...vacklar. Värdighet. Grace. Darrar på manchetten men bestämmer mig för att pyssla om blommorna jag satt ut i trappen så att vodkastinkande fyllon får det lite hemtrevligt under nattvilan. Okej då hushelvete. Jag fortsätter kampen mot förslumningen. Som jag anser att det moraliska förfallet står för. Ingen bryyyr sig. Ingen städar. Ingen ser om sitt eget hus. Det är svårt men jag måste för min egen skull. Narkomanerna blev så glada när jag städade bort döda buskar förra våren. Det värmde.
Malmö 18 april 2012

Den fick inte plats...

ALLA VILDA

en film om Birgitta Stenberg. Vi får följa Birgitta idag när hon reser tillbaka och träffar forna älskare och älskarinnor runt om i världen.

Alla vilda är en livsfilosofisk film och en beatprotest mot det konforma.
Om kvinnokämpen som stod emot allt vad tygen höll, och brast, för att hon vägrade skäras till för att passa in i en tid när man inte gjorde så. Och fortfarande, siempre bella Birgitta.

Den insatta biopubliken på Inkonst fick ställa frågor efter filmen. Vi i publikum var väl förberedda att vi skulle vara med på ett ett queermanifest men vi var faktiskt inte beredda på att det också skulle vara en drogliberal sådan. Plötsligt låg faktiskt luften tjock runt oss och man kunde höra en knappnål falla, ett skrap av jackan mot stolen. Ett sista tabu föll från läpparna på beatdrottningen, nästan åttio.

Även om man inte får uppleva samtalet efter filmen är den mycket väl värd att se, hemma som på bio. Det är en varm och faktiskt upplysande film. Och upplyftande och vis. Eldiga frågor och djupa svar. Regissörerna två kvinnor som båda rörts av Birgitta på olika vis i sina liv.
Jag hade kunnat se mycket mer av mötena i filmen. Som väl är lär det vara en del bortprioriterat material på DVD:n som komma skall. Jag hade kunnat tänka mig att se hela materialet som en tvådelad dokumentär på TV till exempel. Blev inte riktigt mätt!

Värt att nämna är filmmusiken som skapades av ett sammansatt band vilka improviserade fritt till råmaterialet projicerat på en vägg. Vilket verk!










Trailer till Alla vilda – en film om Birgitta Stenberg från rstvideos trailerarkiv.

Trailer: Alla vilda
här kan man också se vart filmen ska visas

Försök till att städa upp i slummen

Sopberg på gården åter igen. Bor jag i Italien? Har maffian tagit över?
I morse: ung, spänstig man byter sopkärl på gården. Jag tittar på från fönstret på andra våningen. När han lämnar de tömda kärlen noterar jag att han i vanlig ordning lämnar dem MED BAKSIDAN FRAM. Påpekar detta och förtydligar: -Jag tror du har ställt dem bakofram. Luckan ska öppnas framåt, va?
-Du, det kan ente jag göra för de har har inga hjul där framme (bara på baksidan, där det bekväma handtaget sitter). -Jaha? Men så kan man ju inte ha det? Är inte det DITT jobb? Ska vi slänga soporna i bakvända tunnor för det? Ordväxlig. Han hävdar sin rätt, ilsken och skamsen (?): -Du, om en sån väger HUNDRA kilo så flyttar jag inte den. -Va?? Men det är ju ditt JOBB? Det får ju du betalt för? Ska jag göra DITT jobb?
Han blir mycket sur men vänder på tunnorna. Han har femhundra tunnor att tömma. Tyvärr är jag fortfarande oförstående. Sopkillen rekommenderar mig att ringa VA SYD. -Vem ska jag ringa?, undar jag igen och spetsar öronen. -VA SYD!!! -Jaha tack.
Å andra sidan kan du framföra mitt klagomål på DITT jobb så du kan utföra ditt jobb. Tänker jag.
Noterar oxå att han fortsätter tömma sopor i grannhuset men den tunnan har fyra hjul. Det är en bostadsrätt. Varför är det så? Undrar om min hyresvärd har ett "sopigare" avtal som säger "inga hjul på tunnorna i det huset!" "För det är ett hyreshus!". Eller: "för att det är ett slumhus!".

Ja, jag kanske ska ringa företaget för att fråga vad arbetsuppgifterna är för en sophämtare. SKA de ställa kärlen bakofram eller inte? Ska de INTE tömma tunnor som väger 100 kilo, alltså fulla tunnor eller ska de inte? Ska de inte tömma tunnor som är så fulla att locket inte är stängt?
Jag säger ja, råttorna sänger nej. Så många frågor.

Vem tar hand om sopbergen som bildas på vår gård? Jag säger sophämtarna, sophämtarna säger förvaltarna, råttorna säger ingen och jag säger dra-åt-helvete-jag-betalar-hyra-i-det-här-huset-ta-bort-skiten och förvaltaren säger telefontid mellan nio och elva. Ingen råttbekämpning idag.

En hyresgäst tog på sig gula plasthandskar i förrgår och samlade i hop skräpet på egen hand. Diplom till denne. Råttan är fet och orädd. Jag har kamplust. Kan detta vara landets mest bortskämda yrkesgrupp? Vad får de i timlön? Är det för mycket?

Fantiserar: i sjukhussalen: -Nej, tyvärr, ni väger hundra kilo så vi kan tyvärr inte hjälpa er ur sängen/torka upp dina spyor/hjälpa dig att gå på toaletten/sköta om dina skador. Vi kan möjligtvis ringa in en specialkonsult som kostar 800 kronor i timman som flyttar på speciellt tunga och otympliga patienter. Det får du ju förstå. Att landstinget inte har råd med det.

Femhundra tunnor och ingen chef som har barmhärtighet. Påminner mig om min tid som hotellstäderska där man möttes av obarmhärtighet när man klagade på att 28 rum kanske var lite för många än vad man hann eller orkade med för hundra kronor i timman. På fem timmar. I gassande sol, i nylonuniform.
Jag blir så trött... Nej, jag blir faktiskt inte trött jag blir arg och jag hoppas att jag orkar vara lika arg i morgon när jag ringer min förvaltare på telefontid. MÅTTE JAG BARA VARA LIKA ARG DÅ!

Att tänka hela tankekedjan ut.

Jag orkar inte vara aktiv med barn hela tiden. Ibland gör vi ingenting när vi är lediga. Då och då. Kanske varannan gång. Minst.
Tänker på dem som verkar göra något aktivt med sina barn precis jämt, till och med efter skolan och så. De barnen får mycket motion. För kroppen.

Om du vill fostra en konstnär eller en forskare så låter du dem vara litegrann. Det tar tid för tanken att sjunka in, att tänka hela kedjan ut. Att vila i tanken. Att låta den få grenar. Att finna djup.

En del konstnärer har varit ensamma en hel del som barn. Då hinner man tänka. Jag rekommenderar inte att försöka fostra ett barn till att bli konstnär för det är en knepig tillvaro och ensamhet är per definition inte så bra i allt för stor dos. Lite då och då är bra. Men samtidigt är det en fin gåva att förära någon du skattar högt.

Att vara trygg i sina tankar, att utöka sin fantasi och definiera sina inre landskap. I detalj till och med. Att ha tid att rita hela kartan över ens eget Midgård. Befolkad med alla figurer som lever där och att känna till deras hålor. Att veta vad som rör sig i hjältarnas hjärtan och hur man kan uttrycka det. I bild eller i ord eller i sång.

Man talar lite om andlig motion eller form. Man talar väldigt lite om barnens fantasistatus. Hur komplicerade tankar de kan tänka. Hur långt och hur brett. Det är gulliga parior när vi talar om våra barn.
Man talar väldigt brett om barnens fysiska form. Hur feta eler smala de är, hur starka, hur uthålliga, hur långt de kan hoppa, springa eller klättra. Hur länge de orkar åka skidor och hur himla tidigt de faller i sömn på kvällen. För att vakna i ottan och springa ut i backen igen.

Jag har ingen lust att gå upp i ottan när jag är ledig. Inte mitt barn heller. Vi sätter båda stort pris på våra lata lördagar. Det är skönt att vaka långsamt och inte ha ett dugg på schemat. Man börjar pyssla med nåt som man tycker om. Skriver, ritar, virkar eller bygger med LEGO.
Man konstruerar spel och har korta men intensiva samtal om universum och tillvaron.
Man låter detta sjunka in.

Andlig motion. Tid att tänka.
Vad vet jag? Ingenting. Men jag är ju så här och det kan ju inte vara bra att gå runt och känna sig skyldig för att jag inte är på ett annat vis. För att jag inte kan erbjuda barnet det som jag tror ska vara korrekt. Som det talas om. Strunt i det.
Bleka sparvar blir det också folk av.

Isregnet och Melankolin

Melankoli

O, Melankoli ~
bland grå hyreshus:
pensionärerna är hemma
sticker upp ovan pelargoner
i inglasad balkong

Kaffe, cigarett,
liten vit tablett
hjälper litet tag
leva sådan dag
***

Sen en rimmare som bonus på samma tema:

Mörkret trogen

Undrar själv hur det kan vara
svårt att vissa dagar klara

Borde bara vara, utan plågor
slippa alla inre frågor

~

Vara Morrans Bästa Vän
svettas nu, frysa sen

Längta ut till Vinterskogen
sova där som Mörkret trogen

Låna granens hårda bädd
Inte märkt och inte sedd

~

Men Det har gjort en annan väg
i stadens djungel utan träd

Hur många gator ska hon vandra
inte vara som de andra

Som att krama blodet ur en sten
som räven gnager på ens ben

som hjärtat stelnar till ett salt
som Mörkret lägrar överallt

mer levande än död
mera vit än röd

Som vara i tortyrmaskin
flykta bort med öl och vin

aldrig stanna, aldrig vila
ständigt känna isregn strila

~

Kanske finns i Mörka Hål
redan tänkta, gömda mål

Att sluta ögonen och våga tro:
det finns en väg, det finns ett bo.
***

Sju dödliga, sa de

En text som blev över men kanske kan få finnas i alla fall. Passar bra i bloggen som heter dygderna, synderna. Som ofta är språket vansinnigt, milt sagt spretigt och dödsföraktande och min egen korrekturläsning är ju under all kritik som många redan vet. Men skit i det för fegar vi inte ur. Varsågoda:

Seven ever, seven aches to echo
Wrath - You tear me apart, deafening my walls. Evil Taurus with red cock.
Greed - Makes me lonley, cheat and gamble. Steels my last change, chew me to the bones. Mad dog with unnatural strength.
Sloth - Deprive me of identity, choke on sludge, and not me alone. The half-dead slug.
Pride -Vaingloryfication of false gods. The wicked Queen of no-good trash. The Punisher.
Lust - Wears me inside out, I suck up all and destroy. A stench.
Envy -I wear you like a neckless, a venomous snake.
Gluttony - My secret whore, my evil twin