onsdag 18 april 2012

Det lutar



O.O.O. Slum. Jag försöker så mycket att se de bra delarna och vara stoisk och lättsam på en gång.
Men när gubbjävlarna som ska ge mej ett nytt fint kylskåp lämnar det ståendes lutande ut i rummet efter att de stått och stönat av tristess när jag insisterar på att dammtorka på platsen där det gamla stått i femton år innan det nya sätts dit så vacklar jag.
Så bestämmer sig grannkärringen att ha sitt högst indiskreta telefongräl på gården utanför tvättstugan... och jag...vacklar. Värdighet. Grace. Darrar på manchetten men bestämmer mig för att pyssla om blommorna jag satt ut i trappen så att vodkastinkande fyllon får det lite hemtrevligt under nattvilan. Okej då hushelvete. Jag fortsätter kampen mot förslumningen. Som jag anser att det moraliska förfallet står för. Ingen bryyyr sig. Ingen städar. Ingen ser om sitt eget hus. Det är svårt men jag måste för min egen skull. Narkomanerna blev så glada när jag städade bort döda buskar förra våren. Det värmde.
Malmö 18 april 2012

Den fick inte plats...

tisdag 17 april 2012

ALLA VILDA

en film om Birgitta Stenberg. Vi får följa Birgitta idag när hon reser tillbaka och träffar forna älskare och älskarinnor runt om i världen.

Alla vilda är en livsfilosofisk film och en beatprotest mot det konforma.
Om kvinnokämpen som stod emot allt vad tygen höll, och brast, för att hon vägrade skäras till för att passa in i en tid när man inte gjorde så. Och fortfarande, siempre bella Birgitta.

Den insatta biopubliken på Inkonst fick ställa frågor efter filmen. Vi i publikum var väl förberedda att vi skulle vara med på ett ett queermanifest men vi var faktiskt inte beredda på att det också skulle vara en drogliberal sådan. Plötsligt låg faktiskt luften tjock runt oss och man kunde höra en knappnål falla, ett skrap av jackan mot stolen. Ett sista tabu föll från läpparna på beatdrottningen, nästan åttio.

Även om man inte får uppleva samtalet efter filmen är den mycket väl värd att se, hemma som på bio. Det är en varm och faktiskt upplysande film. Och upplyftande och vis. Eldiga frågor och djupa svar. Regissörerna två kvinnor som båda rörts av Birgitta på olika vis i sina liv.
Jag hade kunnat se mycket mer av mötena i filmen. Som väl är lär det vara en del bortprioriterat material på DVD:n som komma skall. Jag hade kunnat tänka mig att se hela materialet som en tvådelad dokumentär på TV till exempel. Blev inte riktigt mätt!

Värt att nämna är filmmusiken som skapades av ett sammansatt band vilka improviserade fritt till råmaterialet projicerat på en vägg. Vilket verk!










Trailer till Alla vilda – en film om Birgitta Stenberg från rstvideos trailerarkiv.


Trailer: Alla vilda
här kan man också se vart filmen ska visas

tisdag 10 april 2012

Försök till att städa upp i slummen


Sopberg på gården åter igen. Bor jag i Italien? Har maffian tagit över?
I morse: ung, spänstig man byter sopkärl på gården. Jag tittar på från fönstret på andra våningen. När han lämnar de tömda kärlen noterar jag att han i vanlig ordning lämnar dem MED BAKSIDAN FRAM. Påpekar detta och förtydligar: -Jag tror du har ställt dem bakofram. Luckan ska öppnas framåt, va?
-Du, det kan ente jag göra för de har har inga hjul där framme (bara på baksidan, där det bekväma handtaget sitter). -Jaha? Men så kan man ju inte ha det? Är inte det DITT jobb? Ska vi slänga soporna i bakvända tunnor för det? Ordväxlig. Han hävdar sin rätt, ilsken och skamsen (?): -Du, om en sån väger HUNDRA kilo så flyttar jag inte den. -Va?? Men det är ju ditt JOBB? Det får ju du betalt för? Ska jag göra DITT jobb?
Han blir mycket sur men vänder på tunnorna. Han har femhundra tunnor att tömma. Tyvärr är jag fortfarande oförstående. Sopkillen rekommenderar mig att ringa VA SYD. -Vem ska jag ringa?, undar jag igen och spetsar öronen. -VA SYD!!! -Jaha tack.
Å andra sidan kan du framföra mitt klagomål på DITT jobb så du kan utföra ditt jobb. Tänker jag.
Noterar oxå att han fortsätter tömma sopor i grannhuset men den tunnan har fyra hjul. Det är en bostadsrätt. Varför är det så? Undrar om min hyresvärd har ett "sopigare" avtal som säger "inga hjul på tunnorna i det huset!" "För det är ett hyreshus!". Eller: "för att det är ett slumhus!".

Ja, jag kanske ska ringa företaget för att fråga vad arbetsuppgifterna är för en sophämtare. SKA de ställa kärlen bakofram eller inte? Ska de INTE tömma tunnor som väger 100 kilo, alltså fulla tunnor eller ska de inte? Ska de inte tömma tunnor som är så fulla att locket inte är stängt?
Jag säger ja, råttorna sänger nej. Så många frågor.

Vem tar hand om sopbergen som bildas på vår gård? Jag säger sophämtarna, sophämtarna säger förvaltarna, råttorna säger ingen och jag säger dra-åt-helvete-jag-betalar-hyra-i-det-här-huset-ta-bort-skiten och förvaltaren säger telefontid mellan nio och elva. Ingen råttbekämpning idag.

En hyresgäst tog på sig gula plasthandskar i förrgår och samlade i hop skräpet på egen hand. Diplom till denne. Råttan är fet och orädd. Jag har kamplust. Kan detta vara landets mest bortskämda yrkesgrupp? Vad får de i timlön? Är det för mycket?

Fantiserar: i sjukhussalen: -Nej, tyvärr, ni väger hundra kilo så vi kan tyvärr inte hjälpa er ur sängen/torka upp dina spyor/hjälpa dig att gå på toaletten/sköta om dina skador. Vi kan möjligtvis ringa in en specialkonsult som kostar 800 kronor i timman som flyttar på speciellt tunga och otympliga patienter. Det får du ju förstå. Att landstinget inte har råd med det.

Femhundra tunnor och ingen chef som har barmhärtighet. Påminner mig om min tid som hotellstäderska där man möttes av obarmhärtighet när man klagade på att 28 rum kanske var lite för många än vad man hann eller orkade med för hundra kronor i timman. På fem timmar. I gassande sol, i nylonuniform.
Jag blir så trött... Nej, jag blir faktiskt inte trött jag blir arg och jag hoppas att jag orkar vara lika arg i morgon när jag ringer min förvaltare på telefontid. MÅTTE JAG BARA VARA LIKA ARG DÅ!

måndag 9 april 2012

Att tänka hela tankekedjan ut.

Jag orkar inte vara aktiv med barn hela tiden. Ibland gör vi ingenting när vi är lediga. Då och då. Kanske varannan gång. Minst.
Tänker på dem som verkar göra något aktivt med sina barn precis jämt, till och med efter skolan och så. De barnen får mycket motion. För kroppen.

Om du vill fostra en konstnär eller en forskare så låter du dem vara litegrann. Det tar tid för tanken att sjunka in, att tänka hela kedjan ut. Att vila i tanken. Att låta den få grenar. Att finna djup.

En del konstnärer har varit ensamma en hel del som barn. Då hinner man tänka. Jag rekommenderar inte att försöka fostra ett barn till att bli konstnär för det är en knepig tillvaro och ensamhet är per definition inte så bra i allt för stor dos. Lite då och då är bra. Men samtidigt är det en fin gåva att förära någon du skattar högt.

Att vara trygg i sina tankar, att utöka sin fantasi och definiera sina inre landskap. I detalj till och med. Att ha tid att rita hela kartan över ens eget Midgård. Befolkad med alla figurer som lever där och att känna till deras hålor. Att veta vad som rör sig i hjältarnas hjärtan och hur man kan uttrycka det. I bild eller i ord eller i sång.

Man talar lite om andlig motion eller form. Man talar väldigt lite om barnens fantasistatus. Hur komplicerade tankar de kan tänka. Hur långt och hur brett. Det är gulliga parior när vi talar om våra barn.
Man talar väldigt brett om barnens fysiska form. Hur feta eler smala de är, hur starka, hur uthålliga, hur långt de kan hoppa, springa eller klättra. Hur länge de orkar åka skidor och hur himla tidigt de faller i sömn på kvällen. För att vakna i ottan och springa ut i backen igen.

Jag har ingen lust att gå upp i ottan när jag är ledig. Inte mitt barn heller. Vi sätter båda stort pris på våra lata lördagar. Det är skönt att vaka långsamt och inte ha ett dugg på schemat. Man börjar pyssla med nåt som man tycker om. Skriver, ritar, virkar eller bygger med LEGO.
Man konstruerar spel och har korta men intensiva samtal om universum och tillvaron.
Man låter detta sjunka in.

Andlig motion. Tid att tänka.
Vad vet jag? Ingenting. Men jag är ju så här och det kan ju inte vara bra att gå runt och känna sig skyldig för att jag inte är på ett annat vis. För att jag inte kan erbjuda barnet det som jag tror ska vara korrekt. Som det talas om. Strunt i det.
Bleka sparvar blir det också folk av.