Norra Italien. Bologna, staden och matdistriktet. Sen maj. Siestahetta, sedan kvällsvärme. Liten restaurang på gatan. Antipasti, primi platti, secondi platti. Tortellini, tortelloni, lasangna al ragu, al dente, friska grönsaker, karl johansvamp, tryffel, balsamico. Gomvänliga matbitar vänslas med friska tillbehör, enkla rätter med finess sköljs ner med aqua frizzante och givetvis… vino rosso en masse. Protestantens lustkvot är breddfull. Jag äter och njuter och skäms. En så stor världslig njutning måste vara förbjuden på något moraliskt eller religiöst sätt. Vad säger Vatikanen (vad Luther hade sagt vet vi redan)? Jag känner plötsligt att det är ett samtal med en präst jag behöver nu. Antipasti, primi platti... Dessert? Det kan inte vara okej. Det är i alla fall definitivt inte okej med en dessert i form av en krämigt fet och fluffig tiramisu. Det behöver man inte räkna points för att fatta. Jag åker direkt till kalorihelvetet.
Bartendern slinker förbi och plockar smidigt upp tallrikarna från bordet och frågar om det är dags för dessert? Först nu ger han mig den första ögonkontakten. Och han vet fanimej vad han gör. Som en skolad tjurfäktare sticker in den sista och dräpande knivseggen i den vacklande tjuren säljer han in desserten på EXAKT TVÅ SEKUNDER och lämnar mej häftigt rodnande (ja!) vid den vita bordsduken. Vips, är han tillbaka med en ny tallrik och så ligger den dallrande fettbomben framför mig i all sin skamlöshet. Mitt försvar är nedbrutet och jag erkänner mig besegrad av ett proffs. Jag, en rodnande, bukspänd tönt på trettioåtta kanelstänger från Schweden som tar emot och försvinner i en gräddig dröm. Onda, underbara dröm. Onda goda kalori, goda, goda, underbara tirami…."One tiramisù, two spoons, yes?" är ett standardgrepp från servitörerna lär jag mig snart.
Bäst att undvika det mörka ögonparet resten av kvällen när vi girigt och försvarslöst följer begäret och låter resten av kvällens vinflaska rinna ner i magarna. "Kristi blod för Dig utgjutit", ja, sannerligen! Vinet är moget och nästan svart i glaset, lämnar fällning på glasväggen och jag är yr. "Kristi kropp för dig utgjutit!" Så skönt, Jesus! Jag dör eller nåt. Ja, ta mig, Jesus eller Satan som du är avbildad på väggen i medeltida basilika i din avskräckande förfärlighet. Förhärlighet. Fader, förlåt mig för jag har syndat, jag vet. Mot bättre vetande, jag vet. Men som anden är villig är köttet ack så svagt.
Jag är ju protestant av börd och jag bär min skuld. Skuld från ett odefinierat, olovligt skönt stimuli av själva epicentrum i lustbalken. Kvinnor och män. Det finns en g-punkt. Även i munnen. Som når själen.
På hotellrummet ligger boken jag läser om heliga Patti Smiths asketiska umbäranden som nyfödd konstnär i New York och jag VET ju att jag är en enkel människa. Men Italien har tagit mig som en toppbröstad och klumpig skolflicka i kjol som mamma har köpt. Som de små duvhökarna tar duvorna på förmiddagen på basilikans tak, fjädrarna dansar ner längs terrakottafärgade väggar.
Svalor som supersnabba pilar högt uppe och lustkänslan blandat med vino fino i båda benen som släntrar hemåt i sandaler nerför smala gränder med anor från tiden innan världen upptäcktes bland studenter och andra nattälskare.
Jag är en mätt idiot och i ett rum långt inne i min själ vilar hon som en älskarinna som just blivit lämnad ensam efter herdestunden. Viva. Viva…
