It ain't over 'til it's over

Till en syokonsulent:
Till syokonsulenten på Arbetsförmedlingens Datorteket nån gång i förra århundradets slutfas som sa att jag kanske skulle ha realistiska mål med min utbildning när jag glatt och frimodigt deklamerade att jag ville bli scenograf (och väntade på antagningsbesked från både Scenografiskolan i Skellefteå och Danmarks Designskole i Köpenhamn vilka jag kom in på – båda två – följande termin).

Detta är också ett öppet brev till de anhöriga som tyckte jag skulle skaffa ett riktigt jobb – ni vet vilka ni är! Till de högskolelärare på designskolan som senare upprört sa till mig att jag fan inte kunde sitta på två stolar, när jag gjorde cross-overprojekt och till och med till de vänner som sa till mig att det nog var rätt mycket för sent att börja jobba med musik när jag var över trettiofem kanelstänger.

Till gallerister som sa till mig att fortsätta med exakt de skulpturerna som jag höll på med eftersom det kunde jag verkligen. Till den galleristen som inte ens tog med mitt namn på vernissagekortet men sålde samtliga verk jag ställde ut under samma utställning. Till de som sa att jag skulle hålla mig till det jag gjorde för tillfället och inte hålla på att producera, fotografera, skriva poesi och skapa grafik.

Sen till de jävla glädjedödare med inflytande över mig som ung som sa att humor inte hörde hemma i konstvärlden. Att humor och ironi kunde missförstås och det skulle jag helst akta mig för. Annars kunde det vara att jag inte blev godkänd på kursen. Att man inte kan blanda konstformer om man vill bli godkänd på kursen. Att man skulle syssla med säkra projekt och bli i hop med en regissör om man verkligen ville bli scenograf. Att man inte skulle försöka sig på att modellera innehållet eller konceptet i en förställning eftersom det var lätt att det kunde gå fel. Att man inte skulle tro att man kunde det också. Att man kanske inte skulle bestå då.

Och så till de påstått välmenande själar som talat om för mig att man behöver massor av pengar när man har barn. Och en jättestor lägenhet. Att man måste köpa nya saker och kläder för att inte bli mobbad. Att man måste lönearbeta.

Det är oxå ett brev till de unga – eller gamla – som känner igen sig och behöver bli styrkta i att våga göra det de älskar och vad deras hjärtan vill. Så här säger jag till dem: DET GÅR VISST DET. Jag kan nämligen göra allt jag vill. Bara jag vill det tillräckligt mycket. Och det ska gudarna veta att jag vill. And it's never too fucking late.

Pussy Jesus Riot Tant

ALLA KAN SKAPA MED CLIPART

– eller det här med Pussy Riot och Jesusmålare

Nu förstår jag ingenting. Om man googlar på ordet 'amatörmålare' ploppar det upp en fruktansvärd massa träffar på en åttioårig gammal spansk tant som har fixat till en rätt gammal jesusbild i en ganska gammal kyrka. Detta har hon gjort i den bästa av intentioner. Med god och glad framåtanda och befriad från dåligt självförtroende lagade tanten den gamla skröffsiga bilden på egen hand. Mod, tro på sig själv och go-getter-anda.
Ursäktamejmenharjagmissatnågonting? Sen dautan (datorn, pc:n, the personal computor i fackspråk) uppfanns och blev var mans egendom så var och varannan tjomme – förlåt amatörgrafiker/konstnär, som FAKTISKT OCKSÅ KAN SKAPA - snålade in på grafikbudgeten och gjorde egna inbjudningar, presentationer, planscher och till och med påkostade banderoller i upplösning 72 dpi i WORD och PHOTOSJÅPP och COLORMEBAD och POWERPÅIJJNT. Och nu, hånas denna D.I.Y-Martin Timell-gör-det-självanda. Överallt vet nu folk - så plötsligt nyupplysta som om ett trollspö slagits av okänd bloggprins och förtrollat hela intywebetern- bättre än denna tant och aaalla kan se att detta är ett totalt klåparaktigt arbete gjort av en komplett inkompetent knasboll utan kunskap om vare sig måleriteknik, material, konsthistoria eller något som helst.
– Jaha, men det trodde jag inte var nödvändigt? Det kanske inte den här tanten heller tyckte var nödvändigt? Hon kanske är den i församlingen som har knåpat i hop anslagen till varenda mässa på sin lilla hemdator med hjälp av FET STIL och CLIP ART. Och alla har varit nöjda med det. Sen, en dag fixar hon till en gammal sunkig målning från Arilds tid och hela världen börjar spotta svavel på henne.
Ja, världen är upp och ner och drevet går. Kejsarens nya kläder. Helt plötsligt säger rätt förståsigpåare att något är fel eller rätt och så drar hon/han med sig en svallvåg av anhängare som kissar ut länkar över heeeeela World Wide Web...
Ena dan är det söta tjejer i färgglatt som protesterat i kyrka och hamnat i ryskt fängelse (fast att protestaktioner sker hela tiden i länder med tvivelaktigt styre och ja, till och med i vårt fina gamla hemland, bara det att alla inte är tjugofyra år och blir bra på bild och har nåt så pikant som ”fitta” i bandnamnet) och andra dan är det att amatörkonstnärer inte borde få gå lösa, och vet hut och skäms gamla tant. Det vet väl alla att det är fel. Fast det nyss inte var fel. Så är det fel och idiotiskt nu.

http://www.dn.se/kultur-noje/amatormalare-forstorde-jesusbild