Alla dagar alla världar

Hennes bror dog i ett krig

sorgen vällde ut ur hennes ögon

och så över mig

Hela livet gick sönder på samma gång

Inte bara för det där

Utan på alla punkter

De bor i miljonprojekt

men det är vackert där ändå

på vissa ställen

precis som här

det är varken vackrare eller fulare

det är inte det

Också eleganta kvinnor kan bli besvika

mycket

Det finns tokstollar i alla miljöer

även inom EU

alla dagar måste klaras av

i alla världar

Hashtagg bokfest

En mycket fin kväll på bokfestivalen på Kristianstads bibliotek.  Jag läste nya dikter i författarstafetten.
Artikel i Kristianstadsbladet: http://www.kristianstadsbladet.se/kultur/article1968649/Nonsens-angrepp-och-slapljus.html

Mystiska möten på bibliotek

Bokdagarna i Kristianstad

Jag kommer göra en läsning under bokdagarna i Kristianstad. Det blir något från diktsamlignen Black Well och några nya dikter på svenska, lite nattsvart och lite roligt.
Jag är på scen kl 18.15, fredag 6 september.

Bokdagarna i Kristianstad

Programmet som pdf

Boken Black Well

Tingens egen mystik

Så som hårstrån envisas med att klibba fast vid mat fast allt annat faller av gaffeln på väg mot munnen

Precis så som en mobiltelefon kan glida ur handen in under soffan där den placerar sig platt och omärkligt på en yta av samma färg som sig själv i evig skugga där under

Det afrikanska armbandet kilar in sig på ett oländigt ställe mellan tågsätena

och alla nålar som genast försvinner mot vilket underlag som helst

vägrar göra sig till känna

hur ivrigt jag än söker med händer, ögon, huden så är de likt förbaskat utraderade för min kännedom

En bra kniv slinker ner bakom spisen så den inte syns men finns i allra högsta grad

eftersom den är saknad

De slingriga vägar som dessa vardagliga föremål tar på vägen ner mot det allra yppersta gömstället

Där det bidar sin tid i väntan på att flera timmar dagar eller år senare uppenbara sig igen som om inget hade hänt

Som om den inte orsakat några nervösa utbrott eller irritation på grund av sitt totala frånfälle

Tåg

Alkoholen bränner lite mot torra läppar

och ett fönster –

I varje bryn tittar jägardottern vant efter vilt

på de högsta träden syns brandgul solnedgång

och jag ser henne

– givetvis

står hon där

blickstilla

brandpäls

Silhuetten med de

stora öronen

långa benen

Som hon alltid ser ut

och alltid

så mycket vackrare

än minnet kan klara komma i håg

Titta där så

lila den här himlen är

Bortom trädtoppar

Titta hur dunklet

hur det skymmer nu

Så hög himlen är nu och ljust blå

är den också sedan nattsvart

och Universet öppnar sig i det helt svarta

Universet öppnar sig

i det helt svarta

Det är viktigt att du gillar mina bilder

Augusti 

Nu har jag sett dina barn bada i sjöar, sova på tåg och leka i underbara trädgårdar, jag har sett dem på museum och jag har sett dem i bassänger. Jag har sett deras lycka och deras solbrända ryggar, deras blekta lockar och runda kinder.

Nu är det alltså jag som ska titta på era bilder av er lycka, osorterad och obearbetad. En aggressiv marknadsföring av just er lyckade sommar.

”Ingen reklam tack” vill jag skriva på skylten i mina kanaler, men hade det hjälpt? 

För nu är det jag som ska ta del av era finaste stunder. Finaste. Hjärtan och symboler som övertygar ytterligare om hur mycket jag tycker att ni är fantastiska, att ni har Lyckats Med Era Barn.

Undrar stort

Man undrar; har de roligt?

Är det de gör på bilderna meningsfullt

är det Livet

Man undrar, är de lyckliga så

är det bilden av familjelyckan jag ser?

Svider det senare när hon vänder ryggen till, på kvällen

När han aldrig blir färdig med skjulet, cykeln, staketet

Eller har jag missuppfattat nåt?

Kanske det är de som har svaren på

Alla Frågorna som jag har

Hur man lever Tillsammans

I evigheters evighet

Hur man gör det.

Överglänser lyckan av att hålla söndagsaudiens i den äktenskapliga bädden alla små förtret och den ensamhet som bara kan uppstå i tvåsamhet?

Den varmaste dagen

 

Skator rispar i träden med sina skorrvassa röster och sorlet från lekande barn i sommarvatten. En lekplats i stadens minst bemedlade del. Mitt solljus leker i sanden, ensam först.

Man medlar hårt mellan härdade pojkar. Mellanstora barn utan svenska. Dåligt och fattigt talar de med mig under tvång då de felat grovt nog mot varandra för att jag ska pröva min vuxna auktoritet och stävja slagsmål. Om få år har den mist sin kraft men ännu går det. Hårda toner i familjerna som jag inte förstår mig på. Men också den normala oförställda barnglädjen i pladdret och plasket hörs.

Skatan slutar inte skorra förrens det blivit mörkt och det dröjer dagar som dessa, de allra varmaste vi har. Här vilar och vakar jag i dag: bastmattan under mig, förförsikt syrligt doftande.

Och där sitter hon som en alabasterstod. Orörligt vakande på sin sten. Tygsjoken draperar henne, armarna i kors, uttåkad barnvakt, kvinna något yngre än mig men som alla här ser hon äldre ut, åtminstone är det vad jag tror, vuxenrollen tynger henne. Fötterna är bara och bruna i välanvända sandaler. En mamma bland alla andra här.

Jag på min strandmatta och färgglada picknickpåse i plast och med utspridda böcker och vattenflaskor. 

Här mötas världsdelarna som alabasterbarnen möjligen känner till men inte min bleke. Ännu lyckligt ovetande om politik; miljonprojektområden, integrationspolitik och invandringsfrågor. Och det är gott än så länge.

Några av barnen är milda nog att passa med min goda unge, då leker de fint och hjälpsamt, linbanan är kittet och de turas om och hjälper de mindre, ber om förlåt när olyckan är framme, ärliga och uppriktiga blickar och glädje över att vara barn och att springa nästan naken och fritt en sommardag; ett riktigt Bullerbygäng bestående av en svenne, en amerikansk unge och representanter från persien, nordafrika, balkan samt afrikas horn. Den vanliga blandningen ungefär.

Så kommer förkvällen och det lugnar sig. Jag talar med folk, hör mitt eget språk och det lugnar. Kvinnor i min egen ålder öppnar sig när jag frågar och där det just kom ut fullständigt obegripligt språk stömmar nu malmöitiska. De hjälper mig att hitta fast fast det är som på landet när ingen vet vart nåt är först och sen kommer de på. Inte vana vid vägbeskrivningar och turister. Trötta och solbrända tar vi bussen två hållplatser hem.

Födelsedagens natt

Jag borde bara sova

Mina händer är skeletthänder

Populär Poesi

Ja, jag är ju här, inspelad och fin på Populär Poesi. Finfina bilder är det också.

http://popularpoesi.se/start/t-e-x-t-a-r-k-i-v/dikter/jenny-k-lundgren.html

Det är så hemligt att jag knappt vågar lägga ut det men jag gör det ändå

I hemlighet har jag gått ut. Jag har lämnat dem. De kommer knappt att märka det. Inte förren nästa gång de behöver mig. Då kommer jag vara borta. Nära. Men borta, befriad.

Alla mina tänder ska för evigt vara kvar. Huden för alltid len. Alla hundar ska för alltid fortsätta att älska mig och jag kommer alltid veta exakt var det är bäst att slå upp ett läger. Jag kommer sent på dagen. Vi ska gå och fiska. Jag ska sitta och lyssna på en rullande röst som berättar om vilda pumor och jaguarer. Det kommer att vara underbart och alla bekymmer kommer att brinna upp. Sommardiset. Insektsbetten. Köttet. Vår eld. Allt som betyder något. Varma trillande pärlord. På ett språk som jag förstår. Sagorna, skämten, småbråken. Det sträva håret. De där tänderna. De kommer ta våra skallar och krympa dem när vi dör! Det måste de. Stor kraft. Det kanske är detta som är Älska.

Jag ligger i klänning och sockar. Jag är såklart ingenting och har aldrig varit. Men idag är jag en liten stund. Jag tror att det är dag men egentligen är det ju natt, det är ju då det händer. Skiftena.

Han kom igår. Han kommer inte i morgon. Och tittar till mig. Jag rör mig inte nånstans. Jag sitter ju bara här sen sist. En hand om min ankel lindrar. En hand drar av sockorna. Båda två. Det är en sådan lättnad. Att någon vill göra det. Någons lugna hand placerar mina ben på sängen. Och handen håller fortfarande om min ankel. Och inget i hela världen kan ändra på det. Det sker verkligen och det ögonblicket är mitt och det är hemligt och lyckligt. Det är som när nyckelpigorna kommer tillbaka. Ingen frågar heller vart de har varit. Nyckelpigorna med sina dräkter. Då gör det inget att jag varit sömnlös. Ingenting, plötsligt spelar ingenting någon roll. Bara de kommer och tittar till mig.

Tvärsäker

Det klart. Han hade ju aldrig varit trevande. Alls. Alltid så tvärsäker. Det var det som hade gått snett. Han hade aldrig kunnat erkänna ett misstag, eller kunnat säga att han inte visste, att han letade bland tankarna. Men det som följde hade ju jag omöjligt kunnat förutspå vid den åldern. Jag fick förlåta mig själv för att ha varit ett sådant lätt offer för...bondfångare?  

Tio prismor hänger i mitt fönster och leker med solen med sina knivskarpa sidor. Vi är alla vänner. En dag ska allting verkligen vittra sönder och då ska vi också vara lyckliga jag kan visa vem som helst varför man ska vara lycklig i undergången. Visa att det inte finns någonting att vara rädd för. Att dammet är värt lika mycket som någonting annat. Verklig dystopi är i verkligheten slutligen en slags lycka. Jag förklarar allting senare.

Hon utkämpar sin strid. Jag utkämpar min. Men så är det vår.

 Jenny K Lundgren

De ogenomträngliga

På gatan

en del som går förbi -

jag tittar efter dem,

så ogenomträngliga

så vansinnigt solida

att ingenting

tycks kunna sippra in

inget!

Allra minst jag såklart

Om möten:

än är jag inte redo

men när jag stigit upp

ur det här lutbadet

och det bildats en liten skorpa

över huden

som sedan ska täckas av

sju tunna hudlager

som sedan ska flagna

i sju omgångar

då har det där skinnet

jag kommer att ha

att vara starkare

än ett vanligt äggskal

och världens audiens

kan bifallas

hur gick det till?

jag trasslade in mig

i strängarna på en basfiol

Ärret har bränt sig ner i armen och lämnat en liten grop

det finns oändligt många formuleringar

men bara en är den rätta

Jag är släkt med mig själv

och sedan finns det en del

jävlar som anser sig vara släkt med mig

och som jag inte tolererar

Jag går förbi tiggarna

Jag passerar tiggarna 

jag har ingenting att ge dem som de inte redan har

Tro inte för ett ögonblick att du är skyddad

Jag går förbi barn

som borde ha mössa på sig

Jag går förbi unga som spelar på ostämd gitarr

men ni förstår det inte

Jag ser spår i den snö som är på isen

- någon har varit här tidigare

Jag sveper förbi tiggarna

Det finns ingenting jag kan säga till dem

Tro bara inte för ett ögonblick att du är tryggad

Det är du inte

Du får aldrig ro

Upplysningen kommer aldrig till dig

Du är bara ekande brons

Alla de horor och snigelaktiga horkarlarna

kommer aldrig upp ur sin dy

De två händerna är olika

Det är sånt man måste komma i håg

Jag är här

och i huvudet flyger tankar

lätt    enkelt

Jag går här och jag tänker

och så måste det vara

Alla de djur som finns här

som du inte ser

är med mig

Alla de blommor som växer här

som du inte ser

är med mig

Alla de saltvindar

alla de trädstammar

alla kryp och

alla själar är med mig

Och det är hela världen

Vägen framför andra: Kärleken

I bland kan man inte annat än att citera texter som summerar allt i hela världen, något som man känner så innerligt. I dag är en sådan dag där det här ur Bibelns Första Korintiherbrev är det sanna och krassa som omfamnar allt. Väg varje strof på ditt hjärtas våg och låt orden lägga sin trygga hand mot din kind. Vila i dess omhuldrande vagga. Ta ditt ansvar och var en hel människa.
Jag känner att jag skulle vilja ta en megafon och skrika ut varje ord så att alla träffas av dem. De väger lika mycket som guld, de här orden.
Livet har den här tyngden. Det är så viktigt och det finns, det  finns verkligen. Annars hade ingen skrivit ner det. Det måste vara så här.

Om jag talar både änglars och människors språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten , inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.

När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Saker som hon är bra på

Tråkigt att se er alla här

men samtidigt

det måste bli vad som

måste

Vi är ett härligt gäng

- utan pojkvänner

Saker som inte hon är bra på

som jag är bra på

:sopsortera

ställa i ordning altare

färga kläder

klippa hår

Främlingar i en burk med

diskmedel i

Kommer ut rena

och vänskapliga

på andra ändan

på stjärten

ett

minne blott

ett ärr

Saker som hon å andra sidan

är bra på

och som jag inte

kan

:sjunga rent

Skapa Ordning

bland tingen

och andra faktualiteter

som att: Ta det lugnt

Samla sig

och

repa sig

Komma tillbaka med

Ny Kraft

Det är jag som är det nya

Hej det är jag som är det nya

ja det är jag som kommer in

med en stor sjal

som fläktar och drar ner en del saker

men det kan ni leva med

Hej det är jag som kommer med en del

kaotisk smärta

som inte går att förstå

Det är jag som kommer med en massa

skratt som bubblar

och som ni kan förstå

fast inte vart det kommer i från

det kan man inte se

Hej det är jag som har armband

om handlederna för att

tillfälligtvis dölja en del

ärr

Men i dag har jag ett

sminkat ansikte

som är symmetriskt

En glöd som kommer från en

inre lägereld

där jag har legat i natt

Hej det är jag som kommer in

och luktar lite som en brasa

har en del barr i kappan

och djurhår på byxbenen

jord under sulorna

Men annars är det som det ska

Just nu när jag är här

med er

Men jag tänkte glänta

lite på kappslaget

visa lite av det där

huldrahålet alla talar om

Om ni vill

titta in

Inga garantier

för det fortsatta livet

förutom att vi kommer att ha lampan tänd

den här gången

Om du tar på dig baskern, tag detta råd

Konst handlar inte om pixlar. Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Det handlar inte om den rätta utrustningen, aldrig om teknik. 

Konst handlar om närvaro. Det är en själslig exakthet. Den går nämligen att precisera. Om den är bra.

Du kan sitta i timmar framför Lightroom och pilla med en en bild men om originalet saknar den finheten, den exaktheten så är det redan förgjort.

Det är när motivet träder igen om pappret, bränner hål på ytan, sticker dig i hjärtat, påminner dig om saker du trodde du gömt undan.

Arbetet med konst är att skala bort och hitta kärnan. Att spetsa uttrycket. Att skala lite till. Ta bort allt som är oviktigt för målet, oändligt mycket om att välja bort.

Det handlar om att lägga krutet på rätt ställe. Det är lite som att hålla in en het häst framför hindret och släppa henne två steg framför, låta all kraft hon nånsin ägt släppas lös i en makalös sekund. Konst handlar om att veta exakt vad man vill. Att spendera dyrbar tid på att fundera, låta kulan glida, bara. Våga vänta fram svaret i en krissituation. Att tygla sig. Att stanna. Att ta emot. Att vara sprängfull med vilja. Att förlora sig och att träda tillbaka för att betrakta.

Och vissa förstår inte vad jag pratar om.

Om råttan

Fulmunnen och Trulmunnen

och råttan och alla hans 
hål

Hittar alla sprickor i 

grunden

Gnager där i härdigt och duktigt

tapeter möbler böcker

viktiga sladdar och ledningar till

säkringar

och trulmunnen stoppar in

sockerbitar

som han tar

och fulmunnen stoppar in

saker

som han tar

Snart är han så fet och vis

Hela Husets Lilla Kung

kan husets alla rum som sin egen

ficka om han hade nån

Allt gnagde han

allt ägde han

När han gnagt i hela huset

var det fult

och obeboligt

Då flyttade människan ut

eller dog

Då suckade han och

gav sig i väg för att hitta

ett

annat

hus

Peruvian girl

If I was a Peruvian girl

a girl, a wild girl

and belonged to another world

raised on blood of prey

play and sing all day

If I could feel real fright

wake up by the sunlight

If I could go to the big mangotree

whenever hunger came to me

I would wash myself in the cold stream

gaze upon stars at night and dream

If I laid by the fire at night

slept until it got bright

If I could find warmth when I was cold

belive what I was told

take one to cherish and hold

If I was a Peruvian girl

a girl, a wild girl

belonged to another world

raised on milk and blood of prey

play and sing all day

Rovmänniskorna

Jag kan inte hålla på så här

trettioåtta år och det finns vita strån i min

svarta man

under den

en sårig skalp

under den

en hjärna som inte fungerar

till det mest vanliga

och inne i min kropp finns en blek själ

någonting som drar i den

Det måste vara Rovdjuret

Jag vet inte varför han vill ta mig

men det kan vara för att jag är svag

och han luktar

rädsla

Han plockar de svaga ur flocken

Ja, så måste det vara

Det är naturens gång

Så dåligt motstånd

Orkar inte

Vill inte

Rovmänniskorna

Du räknar segrar nyanser resor

Jag räknar dagar piller brännsår timmar

läkare cigaretter som finns kvar

och allt

Precis allt

finns kvar i mig

Varje sår ord bild handling

röster ofiltrerade

Allt finns kvar

En bön

På kvällen. När det är svårt. En bön:

Gud ge mig förmåga att skilja de dåliga valen från de goda

och att kunna ta bort de människor som inte vill mitt bästa

Låt detta komma naturligt, utan kamp

Låt mig slippa de värsta valen, Gud, du vet vilka de är.

Befria mig från det som gör ont

Ge mig förmåga att se och att kunna att vända bort blicken

Ge mig klarhet och jag ska alltid välja den rätta vägen

Låt mig kunna urskilja världen, det grumlas så

Håll din hand över mig när jag är ensam

Låt mig gråta och låt mig resa mig

Låt mig somna i visshet om att du vakar över mig

Jag chattar med Djävulen

Jag är törstig men det finns inget vatten

det finns sprit i kranarna

Det tar livet av folk

inte gatuvåldet

Vi går omkring med döden hos oss

den blandas ut med groggarna

med drogerna

som vi inte ska ha med att göra

Men vi bjuder in

och håller efterfest med både dödshelvetet och djävulsfan

Båda två

Tonåren var en upptrappning

Vuxenlivet det värsta som hänt mig

Vad blir nästa

orkar man inte tänka på

när det finns så fint rökheroin

– Gode gud hjälp mig!

Han svarade:

ibland hjälper det inte att skriva

utan att läsa

inte att göra

men att tro

Du måste släppa allt du har för händer

Sluta göra

Sluta försöka så

Jag svarade att kanske är jag redo nu

har ju försökt så många år

Det är så mycket jag inte förstår, Gud

Varför, varför firade man den förlorade sonen

Kommer storasyskon till himlen

kommer vi någonsin att återuppstå på den yttersta dagen

vi vet ju inte ens om vi vill

Vi som är förlorare är förlorade

Tror vi måste finnas till för andra

och har glömt att älska oss själva

har aldrig gjort det

aldrig kan

Jag fattar inte Gud

Det är bra, svarade han

Inspelat!

Jag hart varit i Stry Terraries studio och spelat in några dikter på svenska, varsågoda!
https://soundcloud.com/user8306400

Hur?

När jag är trött, då kommer hon. Hopplösheten.

Hur?

Det finns inte mycket krafter kvar

näsan ska vara ovanför vattenytan

Så trött

När jag somnar

sjunker jag

- drömmen -

Dagarna

Kamperna

Stormen

Snön

stilla och

Obarmhärtig

Bäddar in den som

inte orkade

ända hem

Döden i aluminium och acetat

Inget är gjort av trä.

Allt är gjort av metall och plast.

Aluminium och acetat.

De bär ut bårar också och håller på.

För att vissa dör. Inte vi, inte jag. Nu.

Julljusen är kvar precis som förra gången.

Begravning i januari. Ofta i januari.

Alla ljusen är lågenergilampor och ser högtidliga ut.

Som om de gråter.

Gråten kommer till oss också, bland musiken och sen ölen.

Någon var där när det hände.

Någon var där när han föddes.

Det är värst för dem.

Det fanns en kvinna men hon försvann.

Det fanns sådant vi inte hade en aning om och det försvinner inte.

Vissa vill ha romantik men det hjälper inte när man är nykter.

Och det måste man vara. Alltid.

Jag är trött men det är inte dags än.

Det är bara januari och vi har begravning igen.

Det blir en stund av gemenskap i förtvivlan. Den tror vi på.

De tror på den.

Jag vet inte vad jag ska tro på.

På nykterheten, ja. På ensamheten.

På ingenting fyllt av någonting.

Så somnar jag ännu en januarinatt och det känns helt otroligt att vara vid liv i den här månaden, den här tiden på året.

Man vill klamra sig fast vid något men vet inte vad.

Det är tid att läsa, inte skriva.

Ta emot, inte ge.

Allt kommer hela tiden har jag märkt fast att det är januari.