onsdag 10 juli 2013

Den varmaste dagen

 
Skator rispar i träden med sina skorrvassa röster och sorlet från lekande barn i sommarvatten. En lekplats i stadens minst bemedlade del. Mitt solljus leker i sanden, ensam först.
Man medlar hårt mellan härdade pojkar. Mellanstora barn utan svenska. Dåligt och fattigt talar de med mig under tvång då de felat grovt nog mot varandra för att jag ska pröva min vuxna auktoritet och stävja slagsmål. Om få år har den mist sin kraft men ännu går det. Hårda toner i familjerna som jag inte förstår mig på. Men också den normala oförställda barnglädjen i pladdret och plasket hörs.
Skatan slutar inte skorra förrens det blivit mörkt och det dröjer dagar som dessa, de allra varmaste vi har. Här vilar och vakar jag i dag: bastmattan under mig, förförsikt syrligt doftande.

Och där sitter hon som en alabasterstod. Orörligt vakande på sin sten. Tygsjoken draperar henne, armarna i kors, uttåkad barnvakt, kvinna något yngre än mig men som alla här ser hon äldre ut, åtminstone är det vad jag tror, vuxenrollen tynger henne. Fötterna är bara och bruna i välanvända sandaler. En mamma bland alla andra här.
Jag på min strandmatta och färgglada picknickpåse i plast och med utspridda böcker och vattenflaskor. 
Här mötas världsdelarna som alabasterbarnen möjligen känner till men inte min bleke. Ännu lyckligt ovetande om politik; miljonprojektområden, integrationspolitik och invandringsfrågor. Och det är gott än så länge.

Några av barnen är milda nog att passa med min goda unge, då leker de fint och hjälpsamt, linbanan är kittet och de turas om och hjälper de mindre, ber om förlåt när olyckan är framme, ärliga och uppriktiga blickar och glädje över att vara barn och att springa nästan naken och fritt en sommardag; ett riktigt Bullerbygäng bestående av en svenne, en amerikansk unge och representanter från persien, nordafrika, balkan samt afrikas horn. Den vanliga blandningen ungefär.

Så kommer förkvällen och det lugnar sig. Jag talar med folk, hör mitt eget språk och det lugnar. Kvinnor i min egen ålder öppnar sig när jag frågar och där det just kom ut fullständigt obegripligt språk stömmar nu malmöitiska. De hjälper mig att hitta fast fast det är som på landet när ingen vet vart nåt är först och sen kommer de på. Inte vana vid vägbeskrivningar och turister. Trötta och solbrända tar vi bussen två hållplatser hem.