söndag 23 oktober 2011

Förövarens dåliga minne

Du vet inte vem hon är. Du känner inte igen henne. Du ser henne inte i mängden. Hon är bara en av hundratals ointressanta ansikten.
När du plötsligt, en av alla de hundratals gånger som ni stått bredvid varandra i vardagen, råkar känna igen henne tittar du förvånat upp. Uppriktigt förvirrad : var har jag sett henne förut? Du råkar lyfta blicken precis när hon står nära och du stirrar rakt in i hennes ögen. Dina ögon är syra i hennes. Hur vågar du tränga dej på? Efter allt...
Hon förbannar sin nervositet. Sin litenhet, sitt patetiska : hejhej...! Hon kramar hjärtat i handen, hårt. Önskar att det växte ut klor i fingrarna inne i fickan. Bryter blicken, låtsas inte intresserad medans hans blick dröjer kvar. Önskar att han slutade.
Men du undrar bara; hur hon kan se så bekant ut? En så ung och ovanlig kvinna jämfört med dig. På vilka vägar känner du henne? Det är bara det du tänker. Det andra har du nog suddat ut. Det betyder inget. Det finns inte.

Hon har å andra sidan har redan sett dig, registrerat dig, gråtit ilsket över att du fortfarande lever. Kämpat med att sudda bort din betydelse och tvättat sina kläder, länge, länge. Hon såg dig så fort du närmade dig. Hon visste med en gång vem du var. Hon kände fasan över att återigen behöva finnas i samma rum som du. Hon kände din doft på långt håll. En inre varningsklocka vibrerade så fort du ens närmade dig kvarteret.

Så, du är registrarad. Fast det var så länge sedan. Och det att du inte vet vem hon är. Att hon trampar i dina yttermarker, mjukt som en katt. Att du ännu inte lagt märke till henne.

Hon vet var du bor. Hur du klär dej. Hur din ansiktshud ser ut, dina glasögon, din blick. Färgen på din iris. Hon vet hur du andas. Hur du andas när du talar. Hur du för glaset till munnen, hur du diskar det efter dig. Hon vet hur du hänger dina handdukar. Hur dina skor står i hallen. Hon vet en hel del om dej. Det är bäst så.
Sen hon såg dej, har hon fasat, darrat, minnts, repat mod och förberett sig.
Hon har gömt vapen i buskarna och tagit djupa andetag.

Men du slår inte till. Du vet inte att hon finns. Du minns inte vem hon är. Än. Hon är ingen person för dej. Hennes varande betyder inte något för dej.
Du är ett ärr på hennes kropp. Ett häxmärke du bränt in själv.

På nätterna sitter hon i sin nya vargflock och vakar. På klippan, i månljuset, ovan trädtaket. Ovan hela skogen. Saliven dryper ner från hennes tänder. Du kan komma nu. Du kan komma. Den här gången dräper jag.

måndag 17 oktober 2011

Kom i håg att dö

Hieronymus Bosch, Sofielund

Varje morgon tar jag min son till sin nya skola på Sofielund, den skamfilade stadsdelen. Varje dag klockan kvart över åtta promenerar vi Hasselgatan upp, passerande beroendeenheten som ligger där.
Varje dag när jag lämnat barnet i skolan på granngatan möter jag samma gubbe, på väg till nämnda instans. En gammal narkoman. Levande dock. Inga tänder ger insjunken mun i ett ansikte överdraget med tjock, gulsotsfärgad uteliggarhud. Grå ögon utan glans, stora, i ansiktet som en gång var en persons, varje morgon släpar han sig fram i en skuttande och hoppande skritt i otakt. Han suger på sin cigarett som ett litet barn suger livselixiret ur sin mammas bröst.

Ciggen verkar vara den sista avgörande och tillåtna drogen han måste ha för att verkligen klara att gå den där sträckan till metadonet. Varje morgon. Handens läge lämnar inte munhöjd, det kostar för mycket i energi och i balansgång. Varje steg, ett bloss. Det är svårt men det går. Han skuttar trottoaren fram i en gång utan flöde. Han har sina tomma ögon fästa i fjärran, de spärras upp när han drar in. Han förflyttar sig framåt mot Subutexen. Varje morgon. Samma stapplande haltande, samma otaktiska töltande, samma läderhuvud, samma tag om cigaretten, samma stora, öppna, själlösa ögon. Som ett nyfött barn. Som en annan sort. Som är kär i livet.

Detta är den stående bilden i en daglig promenad med möten av många, skiftande individer. Föräldrar med Christianiacykel, banklån och fast jobb på redaktionen, medelklassinvandraren, konstnärsfamiljerna med småbarn, aktiva missbrukare och deras möten i morgonen, boende pensionärer, zigenare, somalier, svennar, juggar, skolbarn, tonåringar och deras fäder... de finns och jag finns.

I bland vill jag tro på en gud. Det är vanligt bland såna som mig. Då vill jag stanna i tanken att en gud har sett ut den där skolan till min son av en rad olika, bra anledningar som jag kan gynnas av bara jag är närvarande och vaken.
Den där gubben som varje morgon uppenbarar sig för mig som en Hieronymus Boschängel frambringar budskapet med skrällande cymbaler och på pergmanetrulle och guldkalligrafi: MEMENTO MORI, Jenny. Kom i håg att dö. Kom i håg att du är levande bland levande.
Kom i håg att du kan bli som jag, den gula Hieronymus Boschängeln. Bli helst inte det för dina barn kommer att hata dej och du kommer förstöra rätt mycket för dig själv. Så forsätt kom med ditt barn i skola så mycket i tid som du bara kan. Det är bara att fortsätta. Alltid fortsätta.
Amen


(jag rekommenderar läsaren att själv bildgoogla på Memento mori, och dö en smula)