Wishing notes till Stry

Jag skickar skriver låttexter och postar i parti och minut till Stry. Som får göra vad han vill med dem. Hoppas han gör det! Delar med mig av en som ändras hela tiden, den bara vill ändras hela tiden, jag kan liksom inte styra det. Men så här ser den ut precis nu. Man får kalla det oredigerat. Eller "rambling".  Eftersom jag är så bra på det. I'm rambling. Men det får vara så, jag skriver ju i alla fall

Rambling, definition of (of speech or writing - lacking a coherent plan; diffuse and disconnected)

Strange City

I´m spreading wishing notes

all over the street

It scatters like smoke

the streets -

the rain

the cars

the women

A Strange City:

The trains, so many trains

cars can fly, they do

they do

in a Strange City

A Strange Tounge

Roaming the streets

and up a hill

they live here, they do

Down The Underground

and train, trains, trains

I don't know where

it takes me

( around?)...

I don't know where to go

nor to stay

I don't know how to sleep

I´m spreading those notes

- wishing notes

they scatter like snow

(they scatter like snow)

The streets

the air

the prams

the women

making wishing notes

for me to spread out

They scatter like dust

they scatter like dust

A Strange City

A Strange Tounge

I don't know anybody here

Tips på vernissagesnack

Tillhör du dem som tycker det är lite läskigt att gå på vernissage? Vita väggar gapar tomma så när som på några helkonstiga föremål utspridda här och där? Gallerist i helsvart kroppsstrumpa och introvert, sjavigt klädd konstnär i ett hörn? Svårt att veta vad man ska säga till konstnären? Här kommer några handfasta tips!

1. Konstnären tycker oftast inte om, tvärtemot vad den galleriskygge tycks tro, att med okända personer prata om metafysisk närvaro i ett konstverk eller liknande omöjliga och djuplodade ämnen. Håll det lättsamt! Det är befriande!
2. Konstnären är trött av att ha färdigställt sitt verk de närmaste dagarna och har inte sett folk på länge utan vistats i källarateljéer under en längre period utan tillgång till rent vatten eller solljus. Hen är också mentalt utmattad vid tidpunkten för vernissagen, spara de knepiga spörsmålen till ett annat tillfälle! Flams är välkommet.
3. Konstnären är hungrig och behöver mat, hen har levt på undermålig ateljékost under en period, skörbjugg kan vara ett faktum. Fråga gärna om du ska springa i väg och hämta en hamburgare?
4. Konstnären har under en period fått hålla igen på det sociala livet på grund av arbete. Hen kan vara trögstartad, försök lirka fram ett leende, visa att hen är välkommen tillbaka i det sociala livet. Fråga gärna hur det är och om hen sett sina barn på länge. Det här kommer framkalla en ström av ord.
5. Det har varit många turer på vägen, för gärna in samtalen till de praktiska problem man stött på under tiden för utställningens uppförande. Det är garanterat en bil som dött under konstleverans, ett verk som hamnat i fel stad eller en ställning som rasat och krävt kreativa blixtlösningar och kallsinnighet. Konstnären blir glad av att få prata av sig.
6. Tekniksnack. Det säkraste kortet. Konstnären kan prata hur länge som helst och med hur många som helst som frågar samma saker om dennes speciella teknik. Om det av någon upphovsmässig anledning inte är hemligt. Men ramningen kan alltid passera. Eller träslag eller så.
7. Om du vill dela med dig av gåvor så kan tvättservetter eller hela strumpor vara välkommet. Helst inget som är tungt att bära med hem. Och mat. Gluffmat.

Lust, frosseri och girighet

Jag ser David LaChapelles gigantiska utställning Burning Beauty på Fotografiska Museet.

Lovprisandet haglar, haglar i recensionerna över utställningen. Jag tittar på knalligt rosa fluff, glänsande skinn och karameller, allt som är förbjudet underbart. En stor godispåse med snask, en gömd porrtidning med färgrika, uppställda gruppknull.

Fakta säger att kändisens lycka och framgång är utstakad om hon har den grandiosa turen att få LaChapelle att ta bilder med henne, skapa henne. Inte ta ett porträtt – för det skulle vara om fotografen sökte människan bakom masken – utan just ”bilden” av henne, som han i sin tur förstärker med alla klatschiga och spektakulära uttryck som han kan prega in i sökaren. Skruvar upp på maxvolym allt det som fångar oss så lätt så lätt, talar till våra basala instinkter som civilisationen håller i schack. Lust, frosseri och girighet. Tabloiddrottningarna studiofotade i det allra smaskigaste smutsbarbieljuset..

Kommersiellt är det lätt att förstå varför man vill porträtteras så, det är ”branding”, det manifesterar bilden av henne som babydollsexprinsessa eller knulldockesöt hiphopstjärna.

Och detta dyrkas. Och så skyndar man sig att kalla det ironi och kritik mot det han porträtterar. Men vad är ironi? Är det verkligen ironi? Och vad är det för bra med ironi? Kall ironi som med ena handen håller upp en onanifantasi, med munnen säger att det bara är på skoj... Det håller inte. Erkänn hellre att du bara är förförd. Det kallas för pornografi.

En känd kvinna är naken och hon glänser nypytsat brunt skinn, retuscherat in i helvetet. Hon är täckt av Louis Vuittonmärken. Hon är den åtråvärda och dyra assecoire hon själv bär. Hon är en dyrbar assecoire... Och hon vill det själv... Detta ger mig djup sorg. Jag kan inte ens ironiflabba åt det, jag blir bara ledsen inombords. Hon är helt förtappad. Folk står och tittar på bilden av henne med ett ironiskt flin på läpparna. Jag känner mig ledsen och dystopisk.

Samma kända, afro-amerikanska kvinna exakt lika retuscherad om inte mer, har blivit fotograferad i ett ansiktsbild där hon ser ut som gjord av plast, med munnen helt öppen och rund som på en uppblåsbar docka. Hennes ögon har ditmålade ögonfransar.

Jesusbilderna. Snygg-Jesus i olika moderna miljöer. Mitt i New York-gatugänget. I lägenhetsköket, allt i stilistiskt uppställda tablåer. Stillastående frusna poser. I köket ligger Maria Magdalena på knä på golvet och tvättar Jesus fötter i en plastbalja, hennes ansikte är helt vått av tårar och hon har en mycket liten, röd outfit på sig. Jag får inte alls känsklan av bot och bättring, jag får känslan av underkastelse. Jag är ju inte katolik så jag kanske inte bara förstår?

Jag tror att det här är effektsökeri och pornografi. Låt vara för det men kalla det inte genialisk konst, för det är det inte. Har ni aldrig sett något liknande? Kolla lite på Pierre et Gilles. Bögmys men utan så himla mycket kvinnoförakt.