Isregnet och Melankolin

Melankoli

O, Melankoli ~
bland grå hyreshus:
pensionärerna är hemma
sticker upp ovan pelargoner
i inglasad balkong

Kaffe, cigarett,
liten vit tablett
hjälper litet tag
leva sådan dag
***

Sen en rimmare som bonus på samma tema:

Mörkret trogen

Undrar själv hur det kan vara
svårt att vissa dagar klara

Borde bara vara, utan plågor
slippa alla inre frågor

~

Vara Morrans Bästa Vän
svettas nu, frysa sen

Längta ut till Vinterskogen
sova där som Mörkret trogen

Låna granens hårda bädd
Inte märkt och inte sedd

~

Men Det har gjort en annan väg
i stadens djungel utan träd

Hur många gator ska hon vandra
inte vara som de andra

Som att krama blodet ur en sten
som räven gnager på ens ben

som hjärtat stelnar till ett salt
som Mörkret lägrar överallt

mer levande än död
mera vit än röd

Som vara i tortyrmaskin
flykta bort med öl och vin

aldrig stanna, aldrig vila
ständigt känna isregn strila

~

Kanske finns i Mörka Hål
redan tänkta, gömda mål

Att sluta ögonen och våga tro:
det finns en väg, det finns ett bo.
***

Sju dödliga, sa de

En text som blev över men kanske kan få finnas i alla fall. Passar bra i bloggen som heter dygderna, synderna. Som ofta är språket vansinnigt, milt sagt spretigt och dödsföraktande och min egen korrekturläsning är ju under all kritik som många redan vet. Men skit i det för fegar vi inte ur. Varsågoda:

Seven ever, seven aches to echo
Wrath - You tear me apart, deafening my walls. Evil Taurus with red cock.
Greed - Makes me lonley, cheat and gamble. Steels my last change, chew me to the bones. Mad dog with unnatural strength.
Sloth - Deprive me of identity, choke on sludge, and not me alone. The half-dead slug.
Pride -Vaingloryfication of false gods. The wicked Queen of no-good trash. The Punisher.
Lust - Wears me inside out, I suck up all and destroy. A stench.
Envy -I wear you like a neckless, a venomous snake.
Gluttony - My secret whore, my evil twin

Hemliga klubben

Mer Poetry Slamövning som jag kan kosta på att dela med mig av:

Det finns de som samlas på kvällen runt ett bord
där alla är beslutna om att tala tills allting kommit ut
Dit alla ska få komma in och de flesta faktiskt går
Aldrig kommer åter men syns ibland ändå
Att samlas i kring ljusen och kaffet ska va på
Alla ska få plats, komma in och stiga på

Det är i källarna det händer på kvällar, vissa dar
Vuxna karlar gråter och unga tiger still
och hålla andras händer som man aldrig förr har känt
De äldre har vatt nyktra så länge du har levt
Ändå kan vi tala om liknande problem
Här är farmor, bror och far
Inte med varandra men ändå lite så
Här sitter konstnär och en mat-tant i samma båt
och predikanten som är sur och lite satt
och studenten i kemi som allt för häftigt rullat doktorshatt

Alla är de med i samma stora klubb
De delar sin sanningar, en del av det är ljug
man ljuger för varandra man yrar på i grupp
Man blottar sina leverne i samlad trupp
Ibland blir det snett och lika ofta rakt
Men ingen klandrar någon
när man dyker upp
och ibland är det högtidsstund
När någon klarat måna'n ut eller kanske flera år
Det är värt att fira i allt annat än sprit
För det är ju precis därför alla kommer hit

I gemenskapen i källar'n
där alla håller hand
där alla läser bönen som alla redan kan
Man är tacksam över livet
tolkar gudsord på sitt eget vis
Läsa text från Stora Boken
en dag när det är kris

Såna rum som finns i staden man inte trodde fanns
för Malmö är ju stenhårt och fullt av dekadens
En del de har slatt knut på sig själva och sitt liv
Klantat sig på konferens
och firmafest med trams

Ingen trodde nog att det nånsin skulle gå
Det finns så många koder, så många lögner man kan se
Många är så krokiga att sanningen blitt sne
En del är olycksbarn och andra har fått spö
Men kanske är det bättre än att lägga sig och dö

Det slutar med att sitta i värmen av ett ljus
för alla dem som sladdade på liv i sus o dus
Nederst, ner i källarn på vanligt hyreshus

De som var så fula på en parkbänk någonstans
de som gömde flaskan i handväskan på dans
de som levde ganska dubbelt
droga', ställde till med trubbel
De svek sina kära
de som flög för nära
alla de man aldrig ser
och de som bara ler och ler...
Vilken lögn, vilket ras
vilket jävla förbannat knas
Sånt slöseri
med energi

Om dit är där du har trillat ut
Och inte kan få till något slut
kan du inte sluta och stilla dig ett tag
om inget annat hjälper och du behöver nya tag
Gå då till den stora, varma famnen
gå till klubben där ingen nämner namnen

(-Sschsssssss..!)

Storstadslianer

Jag har börjat fundera på om jag kan skriva nåt som passar till Poetry Slam. Ni får ta del av ett försök:

Jag tänker på vad de säger om min roll
Alltså; vem jag är i förhållande till folk
Vad de säger till mig om hur jag har agerat
vad jag har sagt och vad jag har planerat

Ibland ser vi inte samma sak
Ofta blir jag förvånad, försöker ju va rak...
Vad ser de i mig som inte jag kan?
Jag gör så mycket för att vara sann, sann, sann

Kan det kanske vara så
att det jag, jag som minnts fel?
Om jag minns nåt annat vad minns jag då?
Skulle jag minnas rätt om jag bara var hel

Det viktigaste av allt är att när jag är här, hemma hos mej själv så minns jag tydligt
Vad jag gjort. Vad jag sagt, om det vart syrligt.

Alltid i relation till någon annan. I bland den lille följeslagaren,
han som är min son och bästa vän.
Det är det närmaste mig själv.
Vad han minns vet jag inte än,
han är så ung, det visar sig sen

Men vad jag vet är, att det du sa till mig i kväll,
Allt du anklade mig för under hot och skäll
Det du sa jag hade sagt, lovat, prisat och svurit.
Är inte vad jag minns jag sa så det är klurigt

Att man kan stå i samma rum och tro att man har ett samtal om samma grej
Du tänkte nåt annat till exempel att du ville ha mej.
Jag tänkte på... min son, mitt arbete eller på mina egna inre drakar
på hundvalpar, på ponnysar och på hur gott glass smakar

Jag tänkte heller inte på vad jag sa. Jag bara sa det rätt ut.
Och du hörde vad du ville höra och du blev nöjd till slut
Det trista är att resultaten blev rätt olika
Men det är skönt ett tag att slippa stå och skrika

Nu måste jag lämna dej och sticka
Jag är inte bara mamma jag är oxå en flicka
Jag måste få gå min väg och vara bland allierade kvinnor.
Vara i flocken av andra lejoninnor

Jag måste hänga med folk som inte vill ha något
De som inte anklagar mig för nått brott
mot nån slags hedersetikett
för att jag torkar mig på fel servett

De som öppnar kylen och säger; vad kan vi göra?
och sen lagar pasta med bacon i röra
Och vi äter och dricker vin och röker på
Pratar om livet, kärleken och ser det från en annan nivå

Jag ska tala om hur det ska skötas:
Du måste sluta vilja ha någonting om vi ska kunna mötas
Jag ger inte på beställning, jag ger inte ens på grund av skuld.
Då ger jag ingenting och du kallar mig elak, dum och stum.

Jag kommer att förfulas i din gyllene bur
Det hade väl varit tråkigt eller hur?
Jag kommer bli en krokig och stel varelse när jag tuktats länge nog
Jag få måste gå fritt. Jag är ett vanligt djur som måste ha sin skog.
Och jag parar mig under mina egna skov

Jag är varken bruks eller till slakt .
Jag är ett sällsynt vilt som förökar sig i egen takt
och jag fridlyser mig själv som ett vilt med klövar
som släpper sin spillning på den egna stigen jag strövar

Du kan inte betala för vad jag ska säga heller
Vad jag än tycker eller hur jag ställer
min statusrader förblir grova och min stavning den är dålig
Grammatiken rent av undermålig
Min själ ligger inte på Blocket och du kan inte lajka nåt av det jag säger

Om du tar mej med ut om kvällen
Bjud mej inte med på så fina ställen
Jag kanske får för mig att lämna mitt i maten
Efter att jag och hundarna har slickat rent på faten

Då kallar mina storstadslianer
och jag måste sticka ner på Möllan med mina kumpaner
Jag verkar nog ganska söt men jag bits ganska illa
Jag är rastlös och har svårt att sitta stilla
och inget staket är stadigt nog att stänga inne en myt
Nu är det jag som drar hem till mitt grävlingsgryt.

Att sy igen sår med trubbig nål

Det är en sån där dag full av tacksamhet. Som följer på en sån där dag full av ångest över mig själv och allt jag är. Jag har absolut ingen aning om varför det är så, alltså varför det ena följer på det andra med sån våldsam kraft. Det är inte ens säkert att jag vill veta.

Idag började dagen tidigt. Jag gick upp och förberedde den lille sonen för skolan och hälsodagen på Kockums Fritid. Tidigare än vanligt kryssade vi över flerfiliga gator fram till de mindre och säkrare mot hans lilla skola på Sofielund.

Det gick bra att komma i väg och vi kramades och pussades när vi skiljdes och jag kittlade honom på kinderna med min fårpälshalsduk.
På vägen hem översköljdes jag av känsla av tacksamhet. Bara så där.

Behövde köpa mjölk till kaffet på vägen hem och bestämde mig för att gå till den vanliga lilla kvartersbutiken och handla. Tänkte på killarna som jobbar i den dygnsöppna butiken, så trevliga och tålmodiga de alltid är oavsett tid på dygnet eller vilken typ av kund som jävlas med dem. De hanterar paket, håller rent och ordning bland hyllorna. De är alltid trevliga även om det är på ett stressat vis. Märk väl: dock alltid vänliga och leende.
Massor av kunder kommer till deras butik under alla dygnets timmar; dricker kaffe och nypressad juice, köper tidninggen, nybakat bröd, cigg, snus, Rizlas, folköl och chips.

På lördagar kommer vi alltid och plockar en påse lösgodis och ett köper Kinderägg till. De är verkligen duktiga. Kanske för att de har drömmar om någonting annat i livet. Men de sköter den lilla butiken exemplariskt under tiden. Det ger mig glädje.

Fylldes av tacksamhet oxå mot andra tidiga personer jag passerade på vägen hem från skolan. Jag kunde möta blicken från alla människor med mildhet, kärlek och överseende. Jag skrider fram sån nån sorts upphöjd och helig drottning på Nobelvägens sidogator.

Ingen avgasdimma, inget skräp och ingen hostande buss kan solka min sköljmedelsdoftande tacksamhet i dag.

Varför? Undrar jag en kort stund. Varför följer i princip alltid en sån här dag på en smogsvart? Varför, varför, varför måste det vara så? Är det rätt, är det fel? Sen stoppar jag mig med min egen milda bestämdhet. Det lönar sig nämligen inte att grubbla vidare på. Det är bara att go with the flow. Är jag tacksam så är det fan så mycket bättre och behagligare än att vara full av hat och ångest.

Men det pendlar stort. Så jävla stort att jag vacklar. Jag vinglar och stukar fotleden. Likförbannat som alltid, lindar om benet. Smörjer med salva dagen efter och är helig.

Att tvingas förvalta så oändligt mycket ångest. Den där skrällande, tomma ensamhetskänslan som aldrig tar slut hur mycket jag än slösar på den. Självhatet är så grundmurat. Sveket svider i hela kroppen, är lika stort som mitt eget skinn. Jag antar att det alltid kommer att vara så och det suger verkligen. Jag vill döda det, kasta pilar på det, genomborra det med trubbiga nålar och mala skiten i köttkvarn. Men det går inte. Det är ingen opererbar kroppsdel. Det är tanken och själen som felas så in i helvete.

Idag råkar dock vara en dag av tacksamhet. Av någon anledning. En anledning jag inte måste grubbla över.


(det är min egen teckning överst)

Förövarens dåliga minne

Du vet inte vem hon är. Du känner inte igen henne. Du ser henne inte i mängden. Hon är bara en av hundratals ointressanta ansikten.
När du plötsligt, en av alla de hundratals gånger som ni stått bredvid varandra i vardagen, råkar känna igen henne tittar du förvånat upp. Uppriktigt förvirrad : var har jag sett henne förut? Du råkar lyfta blicken precis när hon står nära och du stirrar rakt in i hennes ögen. Dina ögon är syra i hennes. Hur vågar du tränga dej på? Efter allt...
Hon förbannar sin nervositet. Sin litenhet, sitt patetiska : hejhej...! Hon kramar hjärtat i handen, hårt. Önskar att det växte ut klor i fingrarna inne i fickan. Bryter blicken, låtsas inte intresserad medans hans blick dröjer kvar. Önskar att han slutade.
Men du undrar bara; hur hon kan se så bekant ut? En så ung och ovanlig kvinna jämfört med dig. På vilka vägar känner du henne? Det är bara det du tänker. Det andra har du nog suddat ut. Det betyder inget. Det finns inte.

Hon har å andra sidan har redan sett dig, registrerat dig, gråtit ilsket över att du fortfarande lever. Kämpat med att sudda bort din betydelse och tvättat sina kläder, länge, länge. Hon såg dig så fort du närmade dig. Hon visste med en gång vem du var. Hon kände fasan över att återigen behöva finnas i samma rum som du. Hon kände din doft på långt håll. En inre varningsklocka vibrerade så fort du ens närmade dig kvarteret.

Så, du är registrarad. Fast det var så länge sedan. Och det att du inte vet vem hon är. Att hon trampar i dina yttermarker, mjukt som en katt. Att du ännu inte lagt märke till henne.

Hon vet var du bor. Hur du klär dej. Hur din ansiktshud ser ut, dina glasögon, din blick. Färgen på din iris. Hon vet hur du andas. Hur du andas när du talar. Hur du för glaset till munnen, hur du diskar det efter dig. Hon vet hur du hänger dina handdukar. Hur dina skor står i hallen. Hon vet en hel del om dej. Det är bäst så.
Sen hon såg dej, har hon fasat, darrat, minnts, repat mod och förberett sig.
Hon har gömt vapen i buskarna och tagit djupa andetag.

Men du slår inte till. Du vet inte att hon finns. Du minns inte vem hon är. Än. Hon är ingen person för dej. Hennes varande betyder inte något för dej.
Du är ett ärr på hennes kropp. Ett häxmärke du bränt in själv.

På nätterna sitter hon i sin nya vargflock och vakar. På klippan, i månljuset, ovan trädtaket. Ovan hela skogen. Saliven dryper ner från hennes tänder. Du kan komma nu. Du kan komma. Den här gången dräper jag.

Kom i håg att dö

Hieronymus Bosch, Sofielund

Varje morgon tar jag min son till sin nya skola på Sofielund, den skamfilade stadsdelen. Varje dag klockan kvart över åtta promenerar vi Hasselgatan upp, passerande beroendeenheten som ligger där.
Varje dag när jag lämnat barnet i skolan på granngatan möter jag samma gubbe, på väg till nämnda instans. En gammal narkoman. Levande dock. Inga tänder ger insjunken mun i ett ansikte överdraget med tjock, gulsotsfärgad uteliggarhud. Grå ögon utan glans, stora, i ansiktet som en gång var en persons, varje morgon släpar han sig fram i en skuttande och hoppande skritt i otakt. Han suger på sin cigarett som ett litet barn suger livselixiret ur sin mammas bröst.

Ciggen verkar vara den sista avgörande och tillåtna drogen han måste ha för att verkligen klara att gå den där sträckan till metadonet. Varje morgon. Handens läge lämnar inte munhöjd, det kostar för mycket i energi och i balansgång. Varje steg, ett bloss. Det är svårt men det går. Han skuttar trottoaren fram i en gång utan flöde. Han har sina tomma ögon fästa i fjärran, de spärras upp när han drar in. Han förflyttar sig framåt mot Subutexen. Varje morgon. Samma stapplande haltande, samma otaktiska töltande, samma läderhuvud, samma tag om cigaretten, samma stora, öppna, själlösa ögon. Som ett nyfött barn. Som en annan sort. Som är kär i livet.

Detta är den stående bilden i en daglig promenad med möten av många, skiftande individer. Föräldrar med Christianiacykel, banklån och fast jobb på redaktionen, medelklassinvandraren, konstnärsfamiljerna med småbarn, aktiva missbrukare och deras möten i morgonen, boende pensionärer, zigenare, somalier, svennar, juggar, skolbarn, tonåringar och deras fäder... de finns och jag finns.

I bland vill jag tro på en gud. Det är vanligt bland såna som mig. Då vill jag stanna i tanken att en gud har sett ut den där skolan till min son av en rad olika, bra anledningar som jag kan gynnas av bara jag är närvarande och vaken.
Den där gubben som varje morgon uppenbarar sig för mig som en Hieronymus Boschängel frambringar budskapet med skrällande cymbaler och på pergmanetrulle och guldkalligrafi: MEMENTO MORI, Jenny. Kom i håg att dö. Kom i håg att du är levande bland levande.
Kom i håg att du kan bli som jag, den gula Hieronymus Boschängeln. Bli helst inte det för dina barn kommer att hata dej och du kommer förstöra rätt mycket för dig själv. Så forsätt kom med ditt barn i skola så mycket i tid som du bara kan. Det är bara att fortsätta. Alltid fortsätta.
Amen


(jag rekommenderar läsaren att själv bildgoogla på Memento mori, och dö en smula)