Populär Poesi

Ja, jag är ju här, inspelad och fin på Populär Poesi. Finfina bilder är det också.

http://popularpoesi.se/start/t-e-x-t-a-r-k-i-v/dikter/jenny-k-lundgren.html

Det är så hemligt att jag knappt vågar lägga ut det men jag gör det ändå

I hemlighet har jag gått ut. Jag har lämnat dem. De kommer knappt att märka det. Inte förren nästa gång de behöver mig. Då kommer jag vara borta. Nära. Men borta, befriad.

Alla mina tänder ska för evigt vara kvar. Huden för alltid len. Alla hundar ska för alltid fortsätta att älska mig och jag kommer alltid veta exakt var det är bäst att slå upp ett läger. Jag kommer sent på dagen. Vi ska gå och fiska. Jag ska sitta och lyssna på en rullande röst som berättar om vilda pumor och jaguarer. Det kommer att vara underbart och alla bekymmer kommer att brinna upp. Sommardiset. Insektsbetten. Köttet. Vår eld. Allt som betyder något. Varma trillande pärlord. På ett språk som jag förstår. Sagorna, skämten, småbråken. Det sträva håret. De där tänderna. De kommer ta våra skallar och krympa dem när vi dör! Det måste de. Stor kraft. Det kanske är detta som är Älska.

Jag ligger i klänning och sockar. Jag är såklart ingenting och har aldrig varit. Men idag är jag en liten stund. Jag tror att det är dag men egentligen är det ju natt, det är ju då det händer. Skiftena.

Han kom igår. Han kommer inte i morgon. Och tittar till mig. Jag rör mig inte nånstans. Jag sitter ju bara här sen sist. En hand om min ankel lindrar. En hand drar av sockorna. Båda två. Det är en sådan lättnad. Att någon vill göra det. Någons lugna hand placerar mina ben på sängen. Och handen håller fortfarande om min ankel. Och inget i hela världen kan ändra på det. Det sker verkligen och det ögonblicket är mitt och det är hemligt och lyckligt. Det är som när nyckelpigorna kommer tillbaka. Ingen frågar heller vart de har varit. Nyckelpigorna med sina dräkter. Då gör det inget att jag varit sömnlös. Ingenting, plötsligt spelar ingenting någon roll. Bara de kommer och tittar till mig.

Tvärsäker

Det klart. Han hade ju aldrig varit trevande. Alls. Alltid så tvärsäker. Det var det som hade gått snett. Han hade aldrig kunnat erkänna ett misstag, eller kunnat säga att han inte visste, att han letade bland tankarna. Men det som följde hade ju jag omöjligt kunnat förutspå vid den åldern. Jag fick förlåta mig själv för att ha varit ett sådant lätt offer för...bondfångare?  

Tio prismor hänger i mitt fönster och leker med solen med sina knivskarpa sidor. Vi är alla vänner. En dag ska allting verkligen vittra sönder och då ska vi också vara lyckliga jag kan visa vem som helst varför man ska vara lycklig i undergången. Visa att det inte finns någonting att vara rädd för. Att dammet är värt lika mycket som någonting annat. Verklig dystopi är i verkligheten slutligen en slags lycka. Jag förklarar allting senare.

Hon utkämpar sin strid. Jag utkämpar min. Men så är det vår.

 Jenny K Lundgren

De ogenomträngliga

På gatan

en del som går förbi -

jag tittar efter dem,

så ogenomträngliga

så vansinnigt solida

att ingenting

tycks kunna sippra in

inget!

Allra minst jag såklart

Om möten:

än är jag inte redo

men när jag stigit upp

ur det här lutbadet

och det bildats en liten skorpa

över huden

som sedan ska täckas av

sju tunna hudlager

som sedan ska flagna

i sju omgångar

då har det där skinnet

jag kommer att ha

att vara starkare

än ett vanligt äggskal

och världens audiens

kan bifallas

hur gick det till?

jag trasslade in mig

i strängarna på en basfiol

Ärret har bränt sig ner i armen och lämnat en liten grop

det finns oändligt många formuleringar

men bara en är den rätta

Jag är släkt med mig själv

och sedan finns det en del

jävlar som anser sig vara släkt med mig

och som jag inte tolererar

Jag går förbi tiggarna

Jag passerar tiggarna 

jag har ingenting att ge dem som de inte redan har

Tro inte för ett ögonblick att du är skyddad

Jag går förbi barn

som borde ha mössa på sig

Jag går förbi unga som spelar på ostämd gitarr

men ni förstår det inte

Jag ser spår i den snö som är på isen

- någon har varit här tidigare

Jag sveper förbi tiggarna

Det finns ingenting jag kan säga till dem

Tro bara inte för ett ögonblick att du är tryggad

Det är du inte

Du får aldrig ro

Upplysningen kommer aldrig till dig

Du är bara ekande brons

Alla de horor och snigelaktiga horkarlarna

kommer aldrig upp ur sin dy

De två händerna är olika

Det är sånt man måste komma i håg

Jag är här

och i huvudet flyger tankar

lätt    enkelt

Jag går här och jag tänker

och så måste det vara

Alla de djur som finns här

som du inte ser

är med mig

Alla de blommor som växer här

som du inte ser

är med mig

Alla de saltvindar

alla de trädstammar

alla kryp och

alla själar är med mig

Och det är hela världen

Vägen framför andra: Kärleken

I bland kan man inte annat än att citera texter som summerar allt i hela världen, något som man känner så innerligt. I dag är en sådan dag där det här ur Bibelns Första Korintiherbrev är det sanna och krassa som omfamnar allt. Väg varje strof på ditt hjärtas våg och låt orden lägga sin trygga hand mot din kind. Vila i dess omhuldrande vagga. Ta ditt ansvar och var en hel människa.
Jag känner att jag skulle vilja ta en megafon och skrika ut varje ord så att alla träffas av dem. De väger lika mycket som guld, de här orden.
Livet har den här tyngden. Det är så viktigt och det finns, det  finns verkligen. Annars hade ingen skrivit ner det. Det måste vara så här.

Om jag talar både änglars och människors språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten , inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.

När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.