Familjen Hysterisk Cirkusmusik gör det igen!

Ja fy fan.
Nu är vi där igen *hysterisk cirkusmusik*: familjen L/L har återigen levererat. Ny katastrof. Det går i snitt sex månader mellan varje grej. Jag har fått ny standard som skyddar mig rätt bra mot de här stormarna: om nyheten inte innebär att någon närstående har dött en hyfsat våldsam död så höjer jag inte på ögonbrynen längre. Jag slänger mig heller inte på telefonen. Jag får inte Ångest Royale. Jag registrerar kallt den nya informationen och vänder blad i mitt eget liv. Kokar kaffe och går ut med sonen till en lekplats precis som på en vanlig dag.

Jag får ont i magen och Onkel Ångest knackar på ett par gånger till, men jag motar honom i dörren. Tyvärr brukar hans kroppsvätska sippra in lite under dörrspringan. Men det kunde vart värre. Det kunde alltid varit värre. Om inte ens lillebror har dött en plågsam och onödig död genom hjälfrysning som led i ett tungt missbruk. Då kan man tillåta sig att må rätt dåligt men inte annars.
Jag har oxå sån ironisk tur att jag har två familjer och båda är lika knäppa.
Tack gode Gudinna och tack till mej själv för att jag lyckades kravla mej upp på en egen strand.


Efter det här inlägget var det meningen att det skulle komma en liten ironisk sång som ska ta udden av sörjan (sjunges med glad ton och massa handklapp).
Men... den blev för grov... Jag kan bjuda på titeln: "LVU-tralala" men sen får det räcka!
Må finast som man säger nuförtiden.