Att tänka hela tankekedjan ut.

Jag orkar inte vara aktiv med barn hela tiden. Ibland gör vi ingenting när vi är lediga. Då och då. Kanske varannan gång. Minst.
Tänker på dem som verkar göra något aktivt med sina barn precis jämt, till och med efter skolan och så. De barnen får mycket motion. För kroppen.

Om du vill fostra en konstnär eller en forskare så låter du dem vara litegrann. Det tar tid för tanken att sjunka in, att tänka hela kedjan ut. Att vila i tanken. Att låta den få grenar. Att finna djup.

En del konstnärer har varit ensamma en hel del som barn. Då hinner man tänka. Jag rekommenderar inte att försöka fostra ett barn till att bli konstnär för det är en knepig tillvaro och ensamhet är per definition inte så bra i allt för stor dos. Lite då och då är bra. Men samtidigt är det en fin gåva att förära någon du skattar högt.

Att vara trygg i sina tankar, att utöka sin fantasi och definiera sina inre landskap. I detalj till och med. Att ha tid att rita hela kartan över ens eget Midgård. Befolkad med alla figurer som lever där och att känna till deras hålor. Att veta vad som rör sig i hjältarnas hjärtan och hur man kan uttrycka det. I bild eller i ord eller i sång.

Man talar lite om andlig motion eller form. Man talar väldigt lite om barnens fantasistatus. Hur komplicerade tankar de kan tänka. Hur långt och hur brett. Det är gulliga parior när vi talar om våra barn.
Man talar väldigt brett om barnens fysiska form. Hur feta eler smala de är, hur starka, hur uthålliga, hur långt de kan hoppa, springa eller klättra. Hur länge de orkar åka skidor och hur himla tidigt de faller i sömn på kvällen. För att vakna i ottan och springa ut i backen igen.

Jag har ingen lust att gå upp i ottan när jag är ledig. Inte mitt barn heller. Vi sätter båda stort pris på våra lata lördagar. Det är skönt att vaka långsamt och inte ha ett dugg på schemat. Man börjar pyssla med nåt som man tycker om. Skriver, ritar, virkar eller bygger med LEGO.
Man konstruerar spel och har korta men intensiva samtal om universum och tillvaron.
Man låter detta sjunka in.

Andlig motion. Tid att tänka.
Vad vet jag? Ingenting. Men jag är ju så här och det kan ju inte vara bra att gå runt och känna sig skyldig för att jag inte är på ett annat vis. För att jag inte kan erbjuda barnet det som jag tror ska vara korrekt. Som det talas om. Strunt i det.
Bleka sparvar blir det också folk av.