Pussy Jesus Riot Tant

ALLA KAN SKAPA MED CLIPART

– eller det här med Pussy Riot och Jesusmålare

Nu förstår jag ingenting. Om man googlar på ordet 'amatörmålare' ploppar det upp en fruktansvärd massa träffar på en åttioårig gammal spansk tant som har fixat till en rätt gammal jesusbild i en ganska gammal kyrka. Detta har hon gjort i den bästa av intentioner. Med god och glad framåtanda och befriad från dåligt självförtroende lagade tanten den gamla skröffsiga bilden på egen hand. Mod, tro på sig själv och go-getter-anda.
Ursäktamejmenharjagmissatnågonting? Sen dautan (datorn, pc:n, the personal computor i fackspråk) uppfanns och blev var mans egendom så var och varannan tjomme – förlåt amatörgrafiker/konstnär, som FAKTISKT OCKSÅ KAN SKAPA - snålade in på grafikbudgeten och gjorde egna inbjudningar, presentationer, planscher och till och med påkostade banderoller i upplösning 72 dpi i WORD och PHOTOSJÅPP och COLORMEBAD och POWERPÅIJJNT. Och nu, hånas denna D.I.Y-Martin Timell-gör-det-självanda. Överallt vet nu folk - så plötsligt nyupplysta som om ett trollspö slagits av okänd bloggprins och förtrollat hela intywebetern- bättre än denna tant och aaalla kan se att detta är ett totalt klåparaktigt arbete gjort av en komplett inkompetent knasboll utan kunskap om vare sig måleriteknik, material, konsthistoria eller något som helst.
– Jaha, men det trodde jag inte var nödvändigt? Det kanske inte den här tanten heller tyckte var nödvändigt? Hon kanske är den i församlingen som har knåpat i hop anslagen till varenda mässa på sin lilla hemdator med hjälp av FET STIL och CLIP ART. Och alla har varit nöjda med det. Sen, en dag fixar hon till en gammal sunkig målning från Arilds tid och hela världen börjar spotta svavel på henne.
Ja, världen är upp och ner och drevet går. Kejsarens nya kläder. Helt plötsligt säger rätt förståsigpåare att något är fel eller rätt och så drar hon/han med sig en svallvåg av anhängare som kissar ut länkar över heeeeela World Wide Web...
Ena dan är det söta tjejer i färgglatt som protesterat i kyrka och hamnat i ryskt fängelse (fast att protestaktioner sker hela tiden i länder med tvivelaktigt styre och ja, till och med i vårt fina gamla hemland, bara det att alla inte är tjugofyra år och blir bra på bild och har nåt så pikant som ”fitta” i bandnamnet) och andra dan är det att amatörkonstnärer inte borde få gå lösa, och vet hut och skäms gamla tant. Det vet väl alla att det är fel. Fast det nyss inte var fel. Så är det fel och idiotiskt nu.

http://www.dn.se/kultur-noje/amatormalare-forstorde-jesusbild

Masshjärnkirurgi

Världen är upp och ner

Världen är upp och ner

och alla jag känner har

börjat hallucinera

samtidigt

simultant

Om jag bara hade en

massbiljett på hjärnkirurgi

så hade jag kanske kunna återställa dessa

terminalt psyksjuka människor

som utgör kretsen som jag

kretsar kring

sen en helvetes massa år tillbaka

Men jag har ingen kupong på

hjärnoperation i plural

och världen snurrar på

och alla vänder ett blad

och en del den andra kinden till

Fast aldrig de som borde

Och alla tar ett nytt andetag

och kavlar upp den rena skjortan

och säger att nu får det vara bra

och inga mer lögner eller rykten

eller felvridna hörselvibrationer på fyllan

och inga mer falska anklagelser

bara för att JAG RÅKADE HÖRA FEL
NÄR JAG VAR FULL OCH SEN
BASUNERADE UT DET för att jag tycker att

jag blir så himla mycket mer intressant då

Och dessutom kan jag skylla på någon annan

och har du ingen HUMOR eller

har du alldeles kissat på dej

och det har jag aldrig sagt

och jag vet inte vad du pratar om

och det där har jag aldrig hört henne säga

Och hålla om ryggen på gamla idioter

som alltid har rätt att säga precis

vad som faller dem in

under ölrus

som aldrig i livet behöver

tänka på att andra kan ta illa vid

För varför ska de göra det

de är ju faktiskt bara snälla

och ärliga

och upplysande?!

Världen är upp o ner

och tröjan är in och ut

och för det, lilla gumman,

måste du ju förstå att du inte är särskilt trovärdig

och visa gärna pattarna förresten

det är bara så charmigt och naturligt

och gör det gärna så de

andra småtjejerna ser det

och blir avundsjuka

och börjar frukta dig

och till och med hata dej

Och så har jag alla där jag vill ha dem

Ja, det är skönt att vara jag

så perfekt och klok

som en stor coffee table bok

med stora blanka sidor

och kostsamt tryck

och alla som säger annat har fel

och det har jag då aldrig någonsin sagt

För du vet, om man inte minns det

Då har man faktiskt aldrig sagt det

Jag behöver en präst

 

Norra Italien. Bologna, staden och matdistriktet. Sen maj. Siestahetta, sedan kvällsvärme. Liten restaurang på gatan. Antipasti, primi platti, secondi platti. Tortellini, tortelloni, lasangna al ragu, al dente, friska grönsaker, karl johansvamp, tryffel, balsamico. Gomvänliga matbitar vänslas med friska tillbehör, enkla rätter med finess sköljs ner med aqua frizzante och givetvis… vino rosso en masse. Protestantens lustkvot är breddfull. Jag äter och njuter och skäms. En så stor världslig njutning måste vara förbjuden på något moraliskt eller religiöst sätt. Vad säger Vatikanen (vad Luther hade sagt vet vi redan)? Jag känner plötsligt att det är ett samtal med en präst jag behöver nu. Antipasti, primi platti... Dessert? Det kan inte vara okej. Det är i alla fall definitivt inte okej med en dessert i form av en krämigt fet och fluffig tiramisu. Det behöver man inte räkna points för att fatta. Jag åker direkt till kalorihelvetet.

Bartendern slinker förbi och plockar smidigt upp tallrikarna från bordet och frågar om det är dags för dessert? Först nu ger han mig den första ögonkontakten. Och han vet fanimej vad han gör. Som en skolad tjurfäktare sticker in den sista och dräpande knivseggen i den vacklande tjuren säljer han in desserten på EXAKT TVÅ SEKUNDER och lämnar mej häftigt rodnande (ja!) vid den vita bordsduken. Vips, är han tillbaka med en ny tallrik och så ligger den dallrande fettbomben framför mig i all sin skamlöshet. Mitt försvar är nedbrutet och jag erkänner mig besegrad av ett proffs. Jag, en rodnande, bukspänd tönt på trettioåtta kanelstänger från Schweden som tar emot och försvinner i en gräddig dröm. Onda, underbara dröm. Onda goda kalori, goda, goda, underbara tirami….
"One tiramisù, two spoons, yes?" är ett standardgrepp från servitörerna lär jag mig snart.
Bäst att undvika det mörka ögonparet resten av kvällen när vi girigt och försvarslöst följer begäret och låter resten av kvällens vinflaska rinna ner i magarna. "Kristi blod för Dig utgjutit", ja, sannerligen! Vinet är moget och nästan svart i glaset, lämnar fällning på glasväggen och jag är yr. "Kristi kropp för dig utgjutit!" Så skönt, Jesus! Jag dör eller nåt. Ja, ta mig, Jesus eller Satan som du är avbildad på väggen i medeltida basilika i din avskräckande förfärlighet. Förhärlighet. Fader, förlåt mig för jag har syndat, jag vet. Mot bättre vetande, jag vet. Men som anden är villig är köttet ack så svagt.
Jag är ju protestant av börd och jag bär min skuld. Skuld från ett odefinierat, olovligt skönt stimuli av själva epicentrum i lustbalken. Kvinnor och män. Det finns en g-punkt. Även i munnen. Som når själen.
På hotellrummet ligger boken jag läser om heliga Patti Smiths asketiska umbäranden som nyfödd konstnär i New York och jag VET ju att jag är en enkel människa. Men Italien har tagit mig som en toppbröstad och klumpig skolflicka i kjol som mamma har köpt. Som de små duvhökarna tar duvorna på förmiddagen på basilikans tak, fjädrarna dansar ner längs terrakottafärgade väggar.
Svalor som supersnabba pilar högt uppe och lustkänslan blandat med vino fino i båda benen som släntrar hemåt i sandaler nerför smala gränder med anor från tiden innan världen upptäcktes bland studenter och andra nattälskare.
Jag är en mätt idiot och i ett rum långt inne i min själ vilar hon som en älskarinna som just blivit lämnad ensam efter herdestunden. Viva. Viva…

　

Det lutar

O.O.O. Slum. Jag försöker så mycket att se de bra delarna och vara stoisk och lättsam på en gång.
Men när gubbjävlarna som ska ge mej ett nytt fint kylskåp lämnar det ståendes lutande ut i rummet efter att de stått och stönat av tristess när jag insisterar på att dammtorka på platsen där det gamla stått i femton år innan det nya sätts dit så vacklar jag.
Så bestämmer sig grannkärringen att ha sitt högst indiskreta telefongräl på gården utanför tvättstugan... och jag...vacklar. Värdighet. Grace. Darrar på manchetten men bestämmer mig för att pyssla om blommorna jag satt ut i trappen så att vodkastinkande fyllon får det lite hemtrevligt under nattvilan. Okej då hushelvete. Jag fortsätter kampen mot förslumningen. Som jag anser att det moraliska förfallet står för. Ingen bryyyr sig. Ingen städar. Ingen ser om sitt eget hus. Det är svårt men jag måste för min egen skull. Narkomanerna blev så glada när jag städade bort döda buskar förra våren. Det värmde.
Malmö 18 april 2012

Den fick inte plats...

ALLA VILDA

en film om Birgitta Stenberg. Vi får följa Birgitta idag när hon reser tillbaka och träffar forna älskare och älskarinnor runt om i världen.

Alla vilda är en livsfilosofisk film och en beatprotest mot det konforma.
Om kvinnokämpen som stod emot allt vad tygen höll, och brast, för att hon vägrade skäras till för att passa in i en tid när man inte gjorde så. Och fortfarande, siempre bella Birgitta.

Den insatta biopubliken på Inkonst fick ställa frågor efter filmen. Vi i publikum var väl förberedda att vi skulle vara med på ett ett queermanifest men vi var faktiskt inte beredda på att det också skulle vara en drogliberal sådan. Plötsligt låg faktiskt luften tjock runt oss och man kunde höra en knappnål falla, ett skrap av jackan mot stolen. Ett sista tabu föll från läpparna på beatdrottningen, nästan åttio.

Även om man inte får uppleva samtalet efter filmen är den mycket väl värd att se, hemma som på bio. Det är en varm och faktiskt upplysande film. Och upplyftande och vis. Eldiga frågor och djupa svar. Regissörerna två kvinnor som båda rörts av Birgitta på olika vis i sina liv.
Jag hade kunnat se mycket mer av mötena i filmen. Som väl är lär det vara en del bortprioriterat material på DVD:n som komma skall. Jag hade kunnat tänka mig att se hela materialet som en tvådelad dokumentär på TV till exempel. Blev inte riktigt mätt!

Värt att nämna är filmmusiken som skapades av ett sammansatt band vilka improviserade fritt till råmaterialet projicerat på en vägg. Vilket verk!










Trailer till Alla vilda – en film om Birgitta Stenberg från rstvideos trailerarkiv.

Trailer: Alla vilda
här kan man också se vart filmen ska visas

Försök till att städa upp i slummen

Sopberg på gården åter igen. Bor jag i Italien? Har maffian tagit över?
I morse: ung, spänstig man byter sopkärl på gården. Jag tittar på från fönstret på andra våningen. När han lämnar de tömda kärlen noterar jag att han i vanlig ordning lämnar dem MED BAKSIDAN FRAM. Påpekar detta och förtydligar: -Jag tror du har ställt dem bakofram. Luckan ska öppnas framåt, va?
-Du, det kan ente jag göra för de har har inga hjul där framme (bara på baksidan, där det bekväma handtaget sitter). -Jaha? Men så kan man ju inte ha det? Är inte det DITT jobb? Ska vi slänga soporna i bakvända tunnor för det? Ordväxlig. Han hävdar sin rätt, ilsken och skamsen (?): -Du, om en sån väger HUNDRA kilo så flyttar jag inte den. -Va?? Men det är ju ditt JOBB? Det får ju du betalt för? Ska jag göra DITT jobb?
Han blir mycket sur men vänder på tunnorna. Han har femhundra tunnor att tömma. Tyvärr är jag fortfarande oförstående. Sopkillen rekommenderar mig att ringa VA SYD. -Vem ska jag ringa?, undar jag igen och spetsar öronen. -VA SYD!!! -Jaha tack.
Å andra sidan kan du framföra mitt klagomål på DITT jobb så du kan utföra ditt jobb. Tänker jag.
Noterar oxå att han fortsätter tömma sopor i grannhuset men den tunnan har fyra hjul. Det är en bostadsrätt. Varför är det så? Undrar om min hyresvärd har ett "sopigare" avtal som säger "inga hjul på tunnorna i det huset!" "För det är ett hyreshus!". Eller: "för att det är ett slumhus!".

Ja, jag kanske ska ringa företaget för att fråga vad arbetsuppgifterna är för en sophämtare. SKA de ställa kärlen bakofram eller inte? Ska de INTE tömma tunnor som väger 100 kilo, alltså fulla tunnor eller ska de inte? Ska de inte tömma tunnor som är så fulla att locket inte är stängt?
Jag säger ja, råttorna sänger nej. Så många frågor.

Vem tar hand om sopbergen som bildas på vår gård? Jag säger sophämtarna, sophämtarna säger förvaltarna, råttorna säger ingen och jag säger dra-åt-helvete-jag-betalar-hyra-i-det-här-huset-ta-bort-skiten och förvaltaren säger telefontid mellan nio och elva. Ingen råttbekämpning idag.

En hyresgäst tog på sig gula plasthandskar i förrgår och samlade i hop skräpet på egen hand. Diplom till denne. Råttan är fet och orädd. Jag har kamplust. Kan detta vara landets mest bortskämda yrkesgrupp? Vad får de i timlön? Är det för mycket?

Fantiserar: i sjukhussalen: -Nej, tyvärr, ni väger hundra kilo så vi kan tyvärr inte hjälpa er ur sängen/torka upp dina spyor/hjälpa dig att gå på toaletten/sköta om dina skador. Vi kan möjligtvis ringa in en specialkonsult som kostar 800 kronor i timman som flyttar på speciellt tunga och otympliga patienter. Det får du ju förstå. Att landstinget inte har råd med det.

Femhundra tunnor och ingen chef som har barmhärtighet. Påminner mig om min tid som hotellstäderska där man möttes av obarmhärtighet när man klagade på att 28 rum kanske var lite för många än vad man hann eller orkade med för hundra kronor i timman. På fem timmar. I gassande sol, i nylonuniform.
Jag blir så trött... Nej, jag blir faktiskt inte trött jag blir arg och jag hoppas att jag orkar vara lika arg i morgon när jag ringer min förvaltare på telefontid. MÅTTE JAG BARA VARA LIKA ARG DÅ!

Att tänka hela tankekedjan ut.

Jag orkar inte vara aktiv med barn hela tiden. Ibland gör vi ingenting när vi är lediga. Då och då. Kanske varannan gång. Minst.
Tänker på dem som verkar göra något aktivt med sina barn precis jämt, till och med efter skolan och så. De barnen får mycket motion. För kroppen.

Om du vill fostra en konstnär eller en forskare så låter du dem vara litegrann. Det tar tid för tanken att sjunka in, att tänka hela kedjan ut. Att vila i tanken. Att låta den få grenar. Att finna djup.

En del konstnärer har varit ensamma en hel del som barn. Då hinner man tänka. Jag rekommenderar inte att försöka fostra ett barn till att bli konstnär för det är en knepig tillvaro och ensamhet är per definition inte så bra i allt för stor dos. Lite då och då är bra. Men samtidigt är det en fin gåva att förära någon du skattar högt.

Att vara trygg i sina tankar, att utöka sin fantasi och definiera sina inre landskap. I detalj till och med. Att ha tid att rita hela kartan över ens eget Midgård. Befolkad med alla figurer som lever där och att känna till deras hålor. Att veta vad som rör sig i hjältarnas hjärtan och hur man kan uttrycka det. I bild eller i ord eller i sång.

Man talar lite om andlig motion eller form. Man talar väldigt lite om barnens fantasistatus. Hur komplicerade tankar de kan tänka. Hur långt och hur brett. Det är gulliga parior när vi talar om våra barn.
Man talar väldigt brett om barnens fysiska form. Hur feta eler smala de är, hur starka, hur uthålliga, hur långt de kan hoppa, springa eller klättra. Hur länge de orkar åka skidor och hur himla tidigt de faller i sömn på kvällen. För att vakna i ottan och springa ut i backen igen.

Jag har ingen lust att gå upp i ottan när jag är ledig. Inte mitt barn heller. Vi sätter båda stort pris på våra lata lördagar. Det är skönt att vaka långsamt och inte ha ett dugg på schemat. Man börjar pyssla med nåt som man tycker om. Skriver, ritar, virkar eller bygger med LEGO.
Man konstruerar spel och har korta men intensiva samtal om universum och tillvaron.
Man låter detta sjunka in.

Andlig motion. Tid att tänka.
Vad vet jag? Ingenting. Men jag är ju så här och det kan ju inte vara bra att gå runt och känna sig skyldig för att jag inte är på ett annat vis. För att jag inte kan erbjuda barnet det som jag tror ska vara korrekt. Som det talas om. Strunt i det.
Bleka sparvar blir det också folk av.