Skator
rispar i träden med sina skorrvassa röster och sorlet från lekande
barn i sommarvatten. En lekplats i stadens minst bemedlade del. Mitt
solljus leker i sanden, ensam först.
Man
medlar hårt mellan härdade pojkar. Mellanstora barn utan svenska.
Dåligt och fattigt talar de med mig under tvång då de felat grovt
nog mot varandra för att jag ska pröva min vuxna auktoritet och
stävja slagsmål. Om få år har den mist sin kraft men ännu går
det. Hårda toner i familjerna som jag inte förstår mig på. Men
också den normala oförställda barnglädjen i pladdret och plasket
hörs.
Skatan
slutar inte skorra förrens det blivit mörkt och det dröjer dagar
som dessa, de allra varmaste vi har. Här vilar och vakar jag i dag:
bastmattan under mig, förförsikt syrligt doftande.
Och där
sitter hon som en alabasterstod. Orörligt vakande på sin sten.
Tygsjoken draperar henne, armarna i kors, uttåkad barnvakt, kvinna
något yngre än mig men som alla här ser hon äldre ut, åtminstone
är det vad jag tror, vuxenrollen tynger henne. Fötterna är bara
och bruna i välanvända sandaler. En mamma bland alla andra här.
Jag på
min strandmatta och färgglada picknickpåse i plast och med utspridda
böcker och vattenflaskor.
Här
mötas världsdelarna som alabasterbarnen möjligen känner till men
inte min bleke. Ännu lyckligt ovetande om politik;
miljonprojektområden, integrationspolitik och invandringsfrågor.
Och det är gott än så länge.
Några
av barnen är milda nog att passa med min goda unge, då leker de
fint och hjälpsamt, linbanan är kittet och de turas om och hjälper
de mindre, ber om förlåt när olyckan är framme, ärliga och
uppriktiga blickar och glädje över att vara barn och att springa
nästan naken och fritt en sommardag; ett riktigt Bullerbygäng
bestående av en svenne, en amerikansk unge och representanter från
persien, nordafrika, balkan samt afrikas horn. Den vanliga blandningen
ungefär.
Så
kommer förkvällen och det lugnar sig. Jag talar med folk, hör mitt
eget språk och det lugnar. Kvinnor i min egen ålder öppnar sig när
jag frågar och där det just kom ut fullständigt obegripligt språk
stömmar nu malmöitiska. De hjälper mig att hitta fast fast det är
som på landet när ingen vet vart nåt är först och sen kommer de
på. Inte vana vid vägbeskrivningar och turister. Trötta och solbrända tar vi
bussen två hållplatser hem.
