torsdag 30 augusti 2012

It ain't over 'til it's over


Till en syokonsulent:
Till syokonsulenten på Arbetsförmedlingens Datorteket nån gång i förra århundradets slutfas som sa att jag kanske skulle ha realistiska mål med min utbildning när jag glatt och frimodigt deklamerade att jag ville bli scenograf (och väntade på antagningsbesked från både Scenografiskolan i Skellefteå och Danmarks Designskole i Köpenhamn vilka jag kom in på – båda två – följande termin).
Detta är också ett öppet brev till de anhöriga som tyckte jag skulle skaffa ett riktigt jobb – ni vet vilka ni är! Till de högskolelärare på designskolan som senare upprört sa till mig att jag fan inte kunde sitta på två stolar, när jag gjorde cross-overprojekt och till och med till de vänner som sa till mig att det nog var rätt mycket för sent att börja jobba med musik när jag var över trettiofem kanelstänger.
Till gallerister som sa till mig att fortsätta med exakt de skulpturerna som jag höll på med eftersom det kunde jag verkligen. Till den galleristen som inte ens tog med mitt namn på vernissagekortet men sålde samtliga verk jag ställde ut under samma utställning. Till de som sa att jag skulle hålla mig till det jag gjorde för tillfället och inte hålla på att producera, fotografera, skriva poesi och skapa grafik.
Sen till de jävla glädjedödare med inflytande över mig som ung som sa att humor inte hörde hemma i konstvärlden. Att humor och ironi kunde missförstås och det skulle jag helst akta mig för. Annars kunde det vara att jag inte blev godkänd på kursen. Att man inte kan blanda konstformer om man vill bli godkänd på kursen. Att man skulle syssla med säkra projekt och bli i hop med en regissör om man verkligen ville bli scenograf. Att man inte skulle försöka sig på att modellera innehållet eller konceptet i en förställning eftersom det var lätt att det kunde gå fel. Att man inte skulle tro att man kunde det också. Att man kanske inte skulle bestå då.

Och så till de påstått välmenande själar som talat om för mig att man behöver massor av pengar när man har barn. Och en jättestor lägenhet. Att man måste köpa nya saker och kläder för att inte bli mobbad. Att man måste lönearbeta.

Det är oxå ett brev till de unga – eller gamla – som känner igen sig och behöver bli styrkta i att våga göra det de älskar och vad deras hjärtan vill. Så här säger jag till dem: DET GÅR VISST DET. Jag kan nämligen göra allt jag vill. Bara jag vill det tillräckligt mycket. Och det ska gudarna veta att jag vill. And it's never too fucking late.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar