Varje morgon tar jag min son till sin nya skola på Sofielund, den skamfilade stadsdelen. Varje dag klockan kvart över åtta promenerar vi Hasselgatan upp, passerande beroendeenheten som ligger där.
Varje dag när jag lämnat barnet i skolan på granngatan möter jag samma gubbe, på väg till nämnda instans. En gammal narkoman. Levande dock. Inga tänder ger insjunken mun i ett ansikte överdraget med tjock, gulsotsfärgad uteliggarhud. Grå ögon utan glans, stora, i ansiktet som en gång var en persons, varje morgon släpar han sig fram i en skuttande och hoppande skritt i otakt. Han suger på sin cigarett som ett litet barn suger livselixiret ur sin mammas bröst.
Ciggen verkar vara den sista avgörande och tillåtna drogen han måste ha för att verkligen klara att gå den där sträckan till metadonet. Varje morgon. Handens läge lämnar inte munhöjd, det kostar för mycket i energi och i balansgång. Varje steg, ett bloss. Det är svårt men det går. Han skuttar trottoaren fram i en gång utan flöde. Han har sina tomma ögon fästa i fjärran, de spärras upp när han drar in. Han förflyttar sig framåt mot Subutexen. Varje morgon. Samma stapplande haltande, samma otaktiska töltande, samma läderhuvud, samma tag om cigaretten, samma stora, öppna, själlösa ögon. Som ett nyfött barn. Som en annan sort. Som är kär i livet.
Detta är den stående bilden i en daglig promenad med möten av många, skiftande individer. Föräldrar med Christianiacykel, banklån och fast jobb på redaktionen, medelklassinvandraren, konstnärsfamiljerna med småbarn, aktiva missbrukare och deras möten i morgonen, boende pensionärer, zigenare, somalier, svennar, juggar, skolbarn, tonåringar och deras fäder... de finns och jag finns.
I bland vill jag tro på en gud. Det är vanligt bland såna som mig. Då vill jag stanna i tanken att en gud har sett ut den där skolan till min son av en rad olika, bra anledningar som jag kan gynnas av bara jag är närvarande och vaken.
Den där gubben som varje morgon uppenbarar sig för mig som en Hieronymus Boschängel frambringar budskapet med skrällande cymbaler och på pergmanetrulle och guldkalligrafi: MEMENTO MORI, Jenny. Kom i håg att dö. Kom i håg att du är levande bland levande.
Kom i håg att du kan bli som jag, den gula Hieronymus Boschängeln. Bli helst inte det för dina barn kommer att hata dej och du kommer förstöra rätt mycket för dig själv. Så forsätt kom med ditt barn i skola så mycket i tid som du bara kan. Det är bara att fortsätta. Alltid fortsätta.
Amen
(jag rekommenderar läsaren att själv bildgoogla på Memento mori, och dö en smula)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar