Förövarens dåliga minne

Du vet inte vem hon är. Du känner inte igen henne. Du ser henne inte i mängden. Hon är bara en av hundratals ointressanta ansikten.
När du plötsligt, en av alla de hundratals gånger som ni stått bredvid varandra i vardagen, råkar känna igen henne tittar du förvånat upp. Uppriktigt förvirrad : var har jag sett henne förut? Du råkar lyfta blicken precis när hon står nära och du stirrar rakt in i hennes ögen. Dina ögon är syra i hennes. Hur vågar du tränga dej på? Efter allt...
Hon förbannar sin nervositet. Sin litenhet, sitt patetiska : hejhej...! Hon kramar hjärtat i handen, hårt. Önskar att det växte ut klor i fingrarna inne i fickan. Bryter blicken, låtsas inte intresserad medans hans blick dröjer kvar. Önskar att han slutade.
Men du undrar bara; hur hon kan se så bekant ut? En så ung och ovanlig kvinna jämfört med dig. På vilka vägar känner du henne? Det är bara det du tänker. Det andra har du nog suddat ut. Det betyder inget. Det finns inte.

Hon har å andra sidan har redan sett dig, registrerat dig, gråtit ilsket över att du fortfarande lever. Kämpat med att sudda bort din betydelse och tvättat sina kläder, länge, länge. Hon såg dig så fort du närmade dig. Hon visste med en gång vem du var. Hon kände fasan över att återigen behöva finnas i samma rum som du. Hon kände din doft på långt håll. En inre varningsklocka vibrerade så fort du ens närmade dig kvarteret.

Så, du är registrarad. Fast det var så länge sedan. Och det att du inte vet vem hon är. Att hon trampar i dina yttermarker, mjukt som en katt. Att du ännu inte lagt märke till henne.

Hon vet var du bor. Hur du klär dej. Hur din ansiktshud ser ut, dina glasögon, din blick. Färgen på din iris. Hon vet hur du andas. Hur du andas när du talar. Hur du för glaset till munnen, hur du diskar det efter dig. Hon vet hur du hänger dina handdukar. Hur dina skor står i hallen. Hon vet en hel del om dej. Det är bäst så.
Sen hon såg dej, har hon fasat, darrat, minnts, repat mod och förberett sig.
Hon har gömt vapen i buskarna och tagit djupa andetag.

Men du slår inte till. Du vet inte att hon finns. Du minns inte vem hon är. Än. Hon är ingen person för dej. Hennes varande betyder inte något för dej.
Du är ett ärr på hennes kropp. Ett häxmärke du bränt in själv.

På nätterna sitter hon i sin nya vargflock och vakar. På klippan, i månljuset, ovan trädtaket. Ovan hela skogen. Saliven dryper ner från hennes tänder. Du kan komma nu. Du kan komma. Den här gången dräper jag.