Det är en sån där dag full av tacksamhet. Som följer på en sån där dag full av ångest över mig själv och allt jag är. Jag har absolut ingen aning om varför det är så, alltså varför det ena följer på det andra med sån våldsam kraft. Det är inte ens säkert att jag vill veta.
Idag började dagen tidigt. Jag gick upp och förberedde den lille sonen för skolan och hälsodagen på Kockums Fritid. Tidigare än vanligt kryssade vi över flerfiliga gator fram till de mindre och säkrare mot hans lilla skola på Sofielund.
Det gick bra att komma i väg och vi kramades och pussades när vi skiljdes och jag kittlade honom på kinderna med min fårpälshalsduk.
På vägen hem översköljdes jag av känsla av tacksamhet. Bara så där.
Behövde köpa mjölk till kaffet på vägen hem och bestämde mig för att gå till den vanliga lilla kvartersbutiken och handla. Tänkte på killarna som jobbar i den dygnsöppna butiken, så trevliga och tålmodiga de alltid är oavsett tid på dygnet eller vilken typ av kund som jävlas med dem. De hanterar paket, håller rent och ordning bland hyllorna. De är alltid trevliga även om det är på ett stressat vis. Märk väl: dock alltid vänliga och leende.
Massor av kunder kommer till deras butik under alla dygnets timmar; dricker kaffe och nypressad juice, köper tidninggen, nybakat bröd, cigg, snus, Rizlas, folköl och chips.
På lördagar kommer vi alltid och plockar en påse lösgodis och ett köper Kinderägg till. De är verkligen duktiga. Kanske för att de har drömmar om någonting annat i livet. Men de sköter den lilla butiken exemplariskt under tiden. Det ger mig glädje.
Fylldes av tacksamhet oxå mot andra tidiga personer jag passerade på vägen hem från skolan. Jag kunde möta blicken från alla människor med mildhet, kärlek och överseende. Jag skrider fram sån nån sorts upphöjd och helig drottning på Nobelvägens sidogator.
Ingen avgasdimma, inget skräp och ingen hostande buss kan solka min sköljmedelsdoftande tacksamhet i dag.
Varför? Undrar jag en kort stund. Varför följer i princip alltid en sån här dag på en smogsvart? Varför, varför, varför måste det vara så? Är det rätt, är det fel? Sen stoppar jag mig med min egen milda bestämdhet. Det lönar sig nämligen inte att grubbla vidare på. Det är bara att go with the flow. Är jag tacksam så är det fan så mycket bättre och behagligare än att vara full av hat och ångest.
Men det pendlar stort. Så jävla stort att jag vacklar. Jag vinglar och stukar fotleden. Likförbannat som alltid, lindar om benet. Smörjer med salva dagen efter och är helig.
Att tvingas förvalta så oändligt mycket ångest. Den där skrällande, tomma ensamhetskänslan som aldrig tar slut hur mycket jag än slösar på den. Självhatet är så grundmurat. Sveket svider i hela kroppen, är lika stort som mitt eget skinn. Jag antar att det alltid kommer att vara så och det suger verkligen. Jag vill döda det, kasta pilar på det, genomborra det med trubbiga nålar och mala skiten i köttkvarn. Men det går inte. Det är ingen opererbar kroppsdel. Det är tanken och själen som felas så in i helvete.
Idag råkar dock vara en dag av tacksamhet. Av någon anledning. En anledning jag inte måste grubbla över.
(det är min egen teckning överst)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar