Döden i aluminium och acetat

Inget är gjort av trä.

Allt är gjort av metall och plast.

Aluminium och acetat.

De bär ut bårar också och håller på.

För att vissa dör. Inte vi, inte jag. Nu.

Julljusen är kvar precis som förra gången.

Begravning i januari. Ofta i januari.

Alla ljusen är lågenergilampor och ser högtidliga ut.

Som om de gråter.

Gråten kommer till oss också, bland musiken och sen ölen.

Någon var där när det hände.

Någon var där när han föddes.

Det är värst för dem.

Det fanns en kvinna men hon försvann.

Det fanns sådant vi inte hade en aning om och det försvinner inte.

Vissa vill ha romantik men det hjälper inte när man är nykter.

Och det måste man vara. Alltid.

Jag är trött men det är inte dags än.

Det är bara januari och vi har begravning igen.

Det blir en stund av gemenskap i förtvivlan. Den tror vi på.

De tror på den.

Jag vet inte vad jag ska tro på.

På nykterheten, ja. På ensamheten.

På ingenting fyllt av någonting.

Så somnar jag ännu en januarinatt och det känns helt otroligt att vara vid liv i den här månaden, den här tiden på året.

Man vill klamra sig fast vid något men vet inte vad.

Det är tid att läsa, inte skriva.

Ta emot, inte ge.

Allt kommer hela tiden har jag märkt fast att det är januari.