Lust, frosseri och girighet

Jag ser David LaChapelles gigantiska utställning Burning Beauty på Fotografiska Museet.

Lovprisandet haglar, haglar i recensionerna över utställningen. Jag tittar på knalligt rosa fluff, glänsande skinn och karameller, allt som är förbjudet underbart. En stor godispåse med snask, en gömd porrtidning med färgrika, uppställda gruppknull.

Fakta säger att kändisens lycka och framgång är utstakad om hon har den grandiosa turen att få LaChapelle att ta bilder med henne, skapa henne. Inte ta ett porträtt – för det skulle vara om fotografen sökte människan bakom masken – utan just ”bilden” av henne, som han i sin tur förstärker med alla klatschiga och spektakulära uttryck som han kan prega in i sökaren. Skruvar upp på maxvolym allt det som fångar oss så lätt så lätt, talar till våra basala instinkter som civilisationen håller i schack. Lust, frosseri och girighet. Tabloiddrottningarna studiofotade i det allra smaskigaste smutsbarbieljuset..

Kommersiellt är det lätt att förstå varför man vill porträtteras så, det är ”branding”, det manifesterar bilden av henne som babydollsexprinsessa eller knulldockesöt hiphopstjärna.

Och detta dyrkas. Och så skyndar man sig att kalla det ironi och kritik mot det han porträtterar. Men vad är ironi? Är det verkligen ironi? Och vad är det för bra med ironi? Kall ironi som med ena handen håller upp en onanifantasi, med munnen säger att det bara är på skoj... Det håller inte. Erkänn hellre att du bara är förförd. Det kallas för pornografi.

En känd kvinna är naken och hon glänser nypytsat brunt skinn, retuscherat in i helvetet. Hon är täckt av Louis Vuittonmärken. Hon är den åtråvärda och dyra assecoire hon själv bär. Hon är en dyrbar assecoire... Och hon vill det själv... Detta ger mig djup sorg. Jag kan inte ens ironiflabba åt det, jag blir bara ledsen inombords. Hon är helt förtappad. Folk står och tittar på bilden av henne med ett ironiskt flin på läpparna. Jag känner mig ledsen och dystopisk.

Samma kända, afro-amerikanska kvinna exakt lika retuscherad om inte mer, har blivit fotograferad i ett ansiktsbild där hon ser ut som gjord av plast, med munnen helt öppen och rund som på en uppblåsbar docka. Hennes ögon har ditmålade ögonfransar.

Jesusbilderna. Snygg-Jesus i olika moderna miljöer. Mitt i New York-gatugänget. I lägenhetsköket, allt i stilistiskt uppställda tablåer. Stillastående frusna poser. I köket ligger Maria Magdalena på knä på golvet och tvättar Jesus fötter i en plastbalja, hennes ansikte är helt vått av tårar och hon har en mycket liten, röd outfit på sig. Jag får inte alls känsklan av bot och bättring, jag får känslan av underkastelse. Jag är ju inte katolik så jag kanske inte bara förstår?

Jag tror att det här är effektsökeri och pornografi. Låt vara för det men kalla det inte genialisk konst, för det är det inte. Har ni aldrig sett något liknande? Kolla lite på Pierre et Gilles. Bögmys men utan så himla mycket kvinnoförakt.