I hemlighet har jag gått ut. Jag har
lämnat dem. De kommer knappt att märka det. Inte förren nästa
gång de behöver mig. Då kommer jag vara borta. Nära. Men borta,
befriad.
Alla mina tänder ska för evigt vara
kvar. Huden för alltid len. Alla hundar ska för alltid fortsätta
att älska mig och jag kommer alltid veta exakt var det är bäst att
slå upp ett läger. Jag kommer sent på dagen. Vi ska gå och fiska.
Jag ska sitta och lyssna på en rullande röst som berättar om vilda
pumor och jaguarer. Det kommer att vara underbart och alla bekymmer
kommer att brinna upp. Sommardiset. Insektsbetten. Köttet. Vår eld.
Allt som betyder något. Varma trillande pärlord. På ett språk som
jag förstår. Sagorna, skämten, småbråken. Det sträva håret. De
där tänderna. De kommer ta våra skallar och krympa dem när vi
dör! Det måste de. Stor kraft. Det kanske är detta som är Älska.
Jag ligger i klänning och sockar. Jag
är såklart ingenting och har aldrig varit. Men idag är jag en
liten stund. Jag tror att det är dag men egentligen är det ju natt,
det är ju då det händer. Skiftena.
Han kom igår. Han kommer inte i
morgon. Och tittar till mig. Jag rör mig inte nånstans. Jag sitter
ju bara här sen sist. En hand om min ankel lindrar. En hand drar av
sockorna. Båda två. Det är en sådan lättnad. Att någon vill
göra det. Någons lugna hand placerar mina ben på sängen. Och
handen håller fortfarande om min ankel. Och inget i hela världen
kan ändra på det. Det sker verkligen och det ögonblicket är mitt
och det är hemligt och lyckligt. Det är som när nyckelpigorna
kommer tillbaka. Ingen frågar heller vart de har varit.
Nyckelpigorna med sina dräkter. Då gör det inget att jag varit
sömnlös. Ingenting, plötsligt spelar ingenting någon roll. Bara
de kommer och tittar till mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar