Tvärsäker

Det klart. Han hade ju aldrig varit trevande. Alls. Alltid så tvärsäker. Det var det som hade gått snett. Han hade aldrig kunnat erkänna ett misstag, eller kunnat säga att han inte visste, att han letade bland tankarna. Men det som följde hade ju jag omöjligt kunnat förutspå vid den åldern. Jag fick förlåta mig själv för att ha varit ett sådant lätt offer för...bondfångare?  

Tio prismor hänger i mitt fönster och leker med solen med sina knivskarpa sidor. Vi är alla vänner. En dag ska allting verkligen vittra sönder och då ska vi också vara lyckliga jag kan visa vem som helst varför man ska vara lycklig i undergången. Visa att det inte finns någonting att vara rädd för. Att dammet är värt lika mycket som någonting annat. Verklig dystopi är i verkligheten slutligen en slags lycka. Jag förklarar allting senare.