Ordet är på tapeten. Politiker talar om det. Röstfiske pågår.
Jag tittar på TV. En ensamtstående och sjukskriven far med flera stora barn, en hårt drabbad man, uttalar sig i samhällsprogrammet.
Han berättar hur de lever. Säger saker som att de äter upp all mat i kylen, även rester, "så ser vardagen ut" *hundögon. De skramlar i hop till 50 kronor som ska gå till fotbollsträningens extragrej (hmmm...).
De bor i vad som verkar vara en ganska normal villa eller radhus i vad som verkar vara en typisk småort i Sverige. Kameran panorerar: IKEA-attiraljer, nya, fräscha möbler och tapeter. Egna rum till barnen, inga kackerlackor, ingen misär. Inga sönersparkade trapphus. Ingen synbar utanförskap. Svennar. Medelklassens ras, i dubbel bemärkelse...
Scen: Två av flickorna sitter på husets trapp i trädgården och berättar att det märks att familjen inte kan åka på semester utomlands lika många gånger som de andra i klassen (neeeeej!!!). Sonen hade velat åka till Sälen och åka skidor, men det blev inte av i år. Suck.
Tänker lite på Inga, 84, föredömlig husmor. Hon var som det stora flertalet hemmavarande husmor på femtitalet. De fyra barnen föddes mellan 1947-57. Mannen och försörjaren arbetade Landskronavarvet. De bygde hus på landet där de sedan bodde, en modern trerummare med källare. Detta var den typiska familjen på den tiden. Man levde på en inkomst. Man hade barn, alla överlevde och gick i skolan och fick jobb, barn och barnbarn i sin tur.
Husmodern Inga fixade biffen. Kan inte förställa mig henne kasta rester. Eller slänga kläder som har fått hål eller fläckar.
Är det okej att kasta rester, att inte skära bort den mjuka delen av den importerade frukten och äta den friska delen? Att klaga på för få Thailandsresor? Att konsumera som om det inte fanns nån morgondag? Är det inte ett hån att kalla välnärda svennar för fattiga, mot de verkligen fattiga - i världen? Sen när blev det skamligt att slösa med Guds gåvor?
Man hinner både syna kläder och äta upp mat. Jag lovar. Man kan gå ner i tid. Att välja "fattigdom" är visst okej och föredömligt, men att hamna i den och bara vilja slösa...Ajajaj.
Nu, i ekologins tidevarv, eller vi verkligen där? När kidsen bara vill flyga charter och toppa upplevelser. Kasta mat och äta burgare från multinationella kedjorna. Köpa samvetslösa märkeskläder. Gå på after-ski och fräsa i backen som nån jävla stekare.
Har själv en så kallad fattigunge, långt "fattigare" än de flesta om man ser till inkomst. Just nu rasslar han så i sin stora LEGO-låda att det jag knappt hör vad jag själv tänker. Det ligger en trave pc-spel bredvid mig på skrivbordet i vår etta. Han är välnärd, lappad, ren och nyter. Vi har lekt hela helgen med hans kompisar, grillat på gården och gått på fest. Vi är solbruna och var precis ätit våra limpmackor med ost. Vi snart ska cykla till dagis och jag till mitt timjobb.
Barnen på TV avslutade interjuvn med att säga att det viktigaste i livet ändå var att de hade sin sammanhållning i familjen. Att ha varandra. Word.
Men det klart att TV:s reporter ska oxå ha mat på bordet hemma. Som de kan kasta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar