Lille Svarte Djävulen

Den där svarte dyker upp i minnet. Han var en vän under det ensamma året i stugan 2005.
En dag dök han plötsligt upp i min trädgård, struttade rakt förbi utan att hälsa och slank in genom min öppna dörr. Han hade ju kollat in mej ett tag och jag var godkänd. Alltså flyttade han in. Bara det att jag inte var informerad. Vilket tydligen var ovidkommande.

En svartglänsande och hemlös kattracka. Ingens katt och fleras. Han fick mat med de andra katterna i stallet nästgårds, sa bonden. Han var omtyckt och cool. En liten go-getter. Ung, mycket sprall kvar i kroppen.


I bland räddade han mig själsligen, mitt mörka ensamma hjärta. Han dök upp och ville bli klappad, trängdes och purrade på trappen när han kände för det. Jag gav honom matrester och han var alltid hungrig, varje gång.
Vi var kompisar, tror jag.

Efter att ha smitit in i huset som han brukade när lusten föll på, legat på min säng och lämnat en dammig smutsfläck efter sig fick han helst inte ligga i möblerna.
Men mössen såg man inte på flera dar efter hans visiter. Det var skönt.

Efter att, i mitt kök, noterat vita "snören" hängandes ut från hans rumpa fick han heller inte komma in i huset mer. Det var lättare sagt än gjort. Och den blicken!
Köpte avmaskningstabletter och lade i maten. Såg honom inte på ett tag sen. Kanske var det inte gott. Fast han åt allt, till och med bröd och potatis. Vad man än hade över.

Vinter. Tristess, kyla och meterhög, vit snö. Elda. Känner fortfarande lukten av kall stuga när jag tänker på det.
Byggde enkelt fågelbord utanför köksfönstret för TV:n hade så kass mottagning. Lärde känna de få fågelparen som besökte mig. Bobbiga mobbartalgoxarna och söta stackars blåmesparet. Kråkjävlar. Ett enda hedersbesök av hackspett. De var trevliga och engagerande alla på sitt sätt.

Vintern skulle snart gå över. Fortfarande fullt med snö som alltid på åsen Gud glömde. Pulsar runt huset. Pyttesmå blodfläckar i snön. Tecken på våld. Vad? Vem?
Den ena Blåmesen kom inte tillbaka. Djävulen fick äta den dan.

Minns väl det där fröjdefulla kalasandet när han gnagde på benen av sorkar, o vad han gnagde på, krispiga ljudet av små ben som krasas sönder. Pip-pip-piiip, innan de dog. Lekte lojt med utfällda klor. Kollade om jag såg, gick rundor, torterade, njöt. Jag stängde dörren tills det var över. Då var det knaprandet man hörde. Undrar om inte sorkarna var godast. Han tog så himla god tid på sig att äta upp dem.


Typisk syn! Han försöker tränga sig in eller tränga sig på. Nånting.

Scene of the crime. Efter snön.

***
little black devil

little black devil
always hungry

this hunter
ate my bird
sharp claws
such a sweet little murderer!
kitty cat kitty cat
I love you

Så här såg jag ut i det välsignade tillståndet. Lite därför jag inte ville ha kattbajsbaciller och mask i mej.